- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
371

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

8:E ORDNINGEN: Tandlösa (Edentata) - 2:a Familjen: Gördeldjur eller Bältor (Dasypoda)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EGENTLIGA GÖRDELDJUR. 371

eller mot sina fiender eller ock der hon vill undergräfva ett termitbo eller en
myrstack för att hafva näring till hands i sitt eget bo. Dessutom besöker hon nattetid
trädgårdar och odlade fält för att plocka skalbaggar och deras larver och puppor,
gräshoppor, snäckdjur och daggmask. Vid sådana nattliga ströftåg försiggår
parningen, då hanne och hona händelsevis träffa hvar andra; eljest går hvarje bälta sin
£gen väg, obekymrad om sina samslägtingar. Att dessa ströftåg för öfrigt ej kunna
sträcka sig långt, beror så väl på bältans klumpiga kroppsform som på svårigheten
för henne att med det tätt sittande pansaret göra beqväma sidorörelser. Hennes gång
går derför alltid rakt fram eller i stora kretsar; och om hon också i nödfall kan
springa så fort, att en menniska svårligen kan upphinna henne, vore hon dock ofvan
jord ett lätt byte för sina fiender, om ej den vighet, som felas henne, ersattes af
en förvånande muskelstyrka, hvilken i synnerhet visar sig, då hon för att undgå
en fiende gräfver ned sig i jorden. En fullväxt bälta behöfver under sådana
förhållanden blott tre minuter for att gräfva en gång, som är betydligt längre än
hennes egen kroppslängd; och så snart blott hennes kropp är under jorden, är ej ens
den starkaste man i stånd, om han får tag i hennes svans, att draga henne upp, då
hon med klorna stretar emot och genom en böjning af ryggen får ett ypperligt stöd
uti pansarbandens uppskjutande ränder, som då gripa iu i gångens vägg.

Vanligen jagar man bältorna vid månsken och med hundar, eller gräfver man
ut dem ur deras hålor och dödar dem med ett slag på hufvudet. Sydamerikanerne
hata och förfölja dem, emedan de esomoftast förorsaka olycksfall, då hästarne trampa
ned i deras hålor och störta med sina ryttare eller till och med bryta benen af sig.
Emellertid jagas de äfven för sitt kött, hvilket af indianerne anses för en läckerhet
och äfven af många européer prisats, emedan bältorna vid riklig näring blifva
synnerligen feta. Man tillagar dem. då helt enkelt genom att uttaga inelfvorna och
beströ kroppen invändigt med salt, peppar och andra kryddor, hvarefter den stekes
i sitt pansar på glöd. Af pansaret förfärdiga Paraguays indianer små korgar,
boto-kuderne göra språkrör af svanspansaret.

Bältorna föda 4-6 ungar, hvilka de sorgfälligt gömma i sin håla under några
veckors tid men sannolikt ej länge dägga, emedan man snart ser ungarne löpa
omkring på fältet; och då dessa äro något så när utväxta, går hvar och en af dem sin
väg, och modern bekymrar sig sedermera ej det ringaste om sin afkomma. I
fångenskap hålla de sig godt vid någorlunda naturlig föda och skötsel. "I Europas
zoologiska trädgårdar hafva de flera gånger fortplantat sig.

Apar eller Ma t ak o kalla indianerne, B olita spaniorerne en ännu föga känd
.art, Kul gör d el d j ur et (Dasypus tricinctus). Namnet Bolita: klot, har matakoii
fått, emedan han är den enda af alla tatu’er, som, när han blir rädd eller skall
fångas, gömmer hufvudet, svansen och fötterna, i det han af hela kroppen bildar ett
klot, hvilket man kan rulla åt alla sidor, utan att djuret rätar ut sig. Jägarne
döda djuret genom att häftigt kasta det till marken. Dess längd från nos- till
svansspetsen uppgår till 45 cm. Svansen mäter 7 cm.; han är vid spetsen rund eller
kägelformig, vid roten bredt nedtryckt. Sköldplåtarne äro ej lika andra gördeldjurs,
utan likna mer kantiga, i midten upphöjda knappar.

Anton Gör ing fick en lefvande bolita från San Luis, der hon förekommer
allmännast. Der lefver djuret på fria fältet, huru vida i hålor, som det sjelft
ut-gräft, kunde G örin g ej få reda på. Infödingarne medtaga det stundom på samma
gång som de fånga de andra gördeldjuren, hvilka utgöra gauchons älsklingsspis.
.Men som matakon är en liten putslustig varelse, finner han vanligtvis nåd för deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free