- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
374

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

8:E ORDNINGEN: Tandlösa (Edentata) - 3:e Familjen: Myrätare (Entomophaga)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

374

TANDLÖSA.

dessa djur namnet »masktungade». Genom egendomliga muskler kan hon sträckas
utomordentligt långt ut ur munnen.

Myrätarne bebo södra och mellersta Afrikas samt södra Asiens stepper och en.
stor del af Sydamerika. Torra slätter, fält, stepper eller också skogar, der det
finnes godt om myr- och termitstackar, äro deras boningsorter. De flesta arterna bo i
af. dem sjelfva ut graf da stora underjordiska hålor eller djupa gångar; andra arter
lefva dels i hål mellan trädens rötter, dels på sjelfva träden. Ingen enda art har
någon stadig uppehållsort; de ströfva omkring och stanna der de finna föda, men
fortsätta sin vandring, då födan börjar blifva knapp. Blott de som lefva i träden
äro verkliga dagdjur, alla de andra undfly ljuset. Vid parningstiden, som räcker
helt kort, träffa hannar och honor till sammans; eljest lefver hvar och en för sig.
Alla äro mer eller mindre tröga och sömniga, tunga, långsamma, o viga i sina
rörelser, släpande till hela sitt väsen, slöa, dumma och tafatta. Hos många är gången
ett högst egendomligt framstapplande, i det de blott med bakfötternas sula och
framfötternas yttre kant beröra jorden och alltså liksom gå på naglarne. Sin föda taga
de till sig på ett högst besynnerligt sätt: med sina fruktansvärda klor öppna de ett
termitbo eller en myrstack, sticka in sin långa, klibbiga tunga, låta de förbittrade
myrorna i sitt raseri bita sig fast vid henne och indraga henne plötsligt jemte alla
myrorna. Några myrätare kunna också med lapparne upptaga och nedsvälja små
maskar, skalbaggar, gräshoppor och andra insekter, och de klättrande arterna äro i
stånd att, liksom hackspettarne, med sin långa tunga framdraga insekter och maskarT
hvilka dolt sig i springor och hål. Bland sinnena äro lukten och hörseln mest
utbildade; känseln har sitt egentliga säte i tungan; de öfriga sinnena synas vara
ovanligt slöa. Deras själsförmögenheter äro högst inskränkta. De äro rädda, försigtiga,
oförargliga, och blott få af dem göra bruk af sina fruktansvärda vapen, i det
de-omfatta sina fiender med de långa armarne och klorna och sönderklösa dem. Lätet
består af ett slags brummande, morrande eller fnysande, men en art tyckes vara
fullkomligt stum. Honan framföder blott en unge, skyddar och försvarar honom
med stor kärlek och bär honom länge med sig på ryggen. För menniskorna blifva
dessa djur skadliga endast då de välja sin jagtmark i närheten af boningarna och
der gräfva upp marken på stora sträckor. Man använder deras kött, fäll, fett och
till och med klor.

Till den första hufvudgruppen eller underfamiljen höra Jordsvinen
(Orycte-r öp in a) med klumpig, tjock bål, smal hals, långt, smalt hufvud, cylindrisk nosr
medellång, kägelformig svans och korta, jemförelsevis smala ben med fyra tår på de
främre, fem tår på de bakre fötterna, alla väpnade med mycket starka, nästan raka
och platta, hofartade klor med skarpa kanter. Munnen är temligen stor, ögonen stå,
långt bakåt, öronen äro mycket långa.

Jordsvinet (Ory eter opus capensis, fig. 159) uppnår en längd af 1,90 m., hvaraf
svansen upptager ungefär 85 cm., och en vigt af 50 till 60 kilogr. Huden är mycket
tjock, de åtliggande och temligen glesa håren äro styfva och borstlika; på kroppens
öfra sida är håret något kortare än på undersidan, hvarest det i synnerhet
framträder tofslikt på tårna. Ryggen och sidorna äro gulbruna med rödaktig
anstrykning, undersidan och hufvudet ljust rödgula, bakdelen, svansroten och lemmarne
bruna; nyfödda ungar äro köttfårgade. De holländska nybyggarne på Kap hafva,
gifvit djuret namnet »jordsvin» (Aardvarken), emedan köttet till smaken verkligen
kommer nära vildsvinets.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free