Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
8:E ORDNINGEN: Tandlösa (Edentata) - 3:e Familjen: Myrätare (Entomophaga)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 TANDLÖSA.
Jordsvinet bebor södra och mellersta Afrika samt utbreder sig från vestra till
Östra kusten. Det lefver helst på slät mark, i Öknar och på stepper. När det
kommer till ett myr- eller termitbo, går det först omkring och vädrar på detta från
alla sidor; sedan börjar gräfningen med full fart och fortsattes tills djuret påträffat
hufvudnästet eller åtminstone någon dit ledande större gång. I sådana hufvudgångar,
hvilka i termithögarne vanligen hafva 2 cm. diameter, insticker jordsvinet sin långa,
klibbiga tunga, och på nyss beskrifna sätt äter det sig mätt. I termithögarnes
hufvudnäste, der dessa insekter vimla i millioner, behöfver djuret ej ens utsträcka
tungan, utan, så att säga, sörplar i sig termiterna, hundratal åt gången. Så går
det friskt undan från ena myrstacken eller termithögen till den andra. Vid dagens
gryning drar jordsvinet sig till baka i jorden, och likgiltigt är då, om det åter
finner sin gamla håla eller ej, ty det behöfver endast ett par minuters arbete för att
äfven i den^ hårdaste mark gräfva sig en ny håla, der det kan tillbringa dagen i
ostörd hvila. Skulle fara hota och jordsvinet anse hålan ej vara tillräckligt djup,
så gräfver det djupare; med framfötternas starka klor rifver det upp hela
jordklumpar på en gång, och med bakfötterna slungar det den uppgräfda jorden så våldsamt
bakom sig, att intet annat djur vågar nalkas. Till och med menniskan kan endast
med svårighet bemägtiga sig jordsvinet. Dess skarpa hörsel låter det redan på långt
afstånd förnimma en fiendes ankomst, och det dröjer då ej att sätta sig i säkerhet.
Äfven om jägaren hinner fram innan hela djurets kropp försvunnit i jorden, och han,
trotsande det hvirflande jordregnet, griper fatt i djuret, är målet ingalunda dermed
vunnet, ty jordsvinet spänner sina f ramklor i hålans botten och pressar sin rygg mot
hennes tak med sådan kraft, att äfven den starkaste karl ej förmår att draga det ut
lefvande; man går derför till väga på samma sätt som i Amerika med gördeldjuren.
Östra Sudans invånare närma sig försigtigt jordsvinets bo, kunna af den utanför
mynningen liggande jorden se, om det är der eller icke, och stöta nu af ^ alla krafter
en lans in i hålan. Ar denna rak, träffas vanligen djuret, är hålan deremot bugtig,
är all möda förgäfves. Om äfven i förra fallet svinet icke dödas, förlorar det likväl
sin kraft att gräfva vidare, och nya styng sluta snart dess lif.
Om jordsvinets parning och fortplantning saknas ännu noggrannare
underrättelser. I maj eller juni föder honan en enda naken unge, som mycket länge diar
den gamla. - Heuglin hade ett lefvande jordsvin, som han fodrade med mjölk,
honing, myror, dadlar och andra frukter. Djuret blef rätt snart tamt, vande sig vid
sin egare och följde honom, då han gick omkring på gården, hvarvid det roade
genom sina lustiga hopp. I det hela var det likväl en slö och ledsam kamrat, som så
ofta ske kunde gräfde sig ned i jorden och sof nästan hela dagen. Numera hafva
jordsvin förts till Europa och i dess zoologiska trädgårdar lefvat öfver ett år. Det
plägar sofva både i liggande ställning, hoprullad, och sittande, hvarvid det stöder på
de långa bakbenen och svansen såsom på en trefot och söker dölja den långa nosen
mellan låren och frambenen. - Blott i trakter, som genomfärdas af karavaner, kan
jordsvinet genom sitt gräfvande bli farligt, eljest gör det mera nytta än skada.
Köttet liknar mycket svinets och skattas högt; huden bearbetas till läder.
*
Den andra underfamiljen omfattar Myrslokarne (Myrmecophagina), hvilka
blott visa obetydlig likhet med jordsvinen. Deras kropp är mera långsträckt,
hufvudet och i synnerhet nosen äro ännu längre än hos dessa, svansen uppnår nära hälften<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0396.html
