- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
378

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

8:E ORDNINGEN: Tandlösa (Edentata) - 3:e Familjen: Myrätare (Entomophaga)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

378 TANDLÖSA.

går till 1,30 m. i hufvud och bål, svansens längd, om man undantager håren, 68 cm.r
men med håren åtminstone 95 cm., ofta något derutöfver. Sålunda uppnår djuret i
sin helhet 2,30 m.; men man finner ibland gamla hannar, hvilka äro ändå större.

»Yurumins utseende», säger Ren g ger, »är rätt fult. Hans hufvud har formen
af en lång, smal, något nedåt böjd kägla och slutar med en liten trubbig nos. Båda
käkarne äro lika långa; den nedre eger föga rörlighet; munnen liknar en springa,,
som på sin höjd kan gripa om en stor manstumme. Lemmarne äro korta,
fram-armarne breda och mycket muskulösa. Framfött erna äro försedda med fyra tårr
hvilka hafva starka, sammantryckta klor, liknande örnklor. Under gång och i
hvilande tillstånd lägger djuret framtassarnes klor, liksom fingrarne i en tillsluten handy
in emot fotsulan, ty det trampar icke på hela sulan utan blott på dess yttre kantr
hvilken derför också är försedd med en stor valk. Med bakfötterna trampar djuret
på hela sulan. Den långa, buskiga svansen är hög och smal och bildar en rigtig
fana. Tungan, som blott är 9 mm. tjock, är mycket uttänjbar, så att djuret kan
sträcka henne nästan 50 cm. utanför munnen. Yurumin förekommer, ehuru
sällsynt, i Paraguay, hvarest han bebor menniskotomma eller föga besökta falt i
norra-delen af landet. Han har hvarken något bestämdt bo eller bestämd uppehållsort^
utan ströfvar om dagarne omkring på slättbygden och lägger sig att sofva hvar helst
natten öfverraskar honom; likvisst söker han då gerna upp ett ställe, der marken är
beväxt med högt gräs eller buskar. Han förekommer vanligen ensam, utom då
honan for sin unge med sig. Hans gång är ett långsamt skridt eller på sin höjd ett
tungt galopp, hvilket dock aldrig lider fortare, än att en gående menniska lätt
hinner upp honom. Hans föda består uteslutande af termiter, myror och deras larverr
hvilka han med sina starka klor gräfver fram ur deras högar och uppsamlar på sin
masklika tunga. Honan föder om våren en enda unge och bär honom omkring med
sig på ryggen någon tid. Yurumin är ett stilla, fridsamt djur; på öppna fältet kan
man drifva honörn långa sträckor framför sig, utan att han gör motstånd; blir han.
misshandlad, sätter han sig dock på sätet och bakbenen och utbreder famnen mot
sin fiende för att fatta uti honom med klorna. Köttet och fallen nyttjas blott af de
vilda indianerne; likväl finnes det landtbor i Paraguay, som bruka lägga
yurumi-pelsar under lakanet, emedan de anse dem vara ett osvikligt medel mot höftvärk.»

Af andra naturforskare erfara vi, att yurumin, utom Paraguay, bebor hela det
Öfriga östra Sydamerika och således utbreder sig från La Platå-floden, till Karaibiska
hafvet, att ungen följer modern ett helt år och derutöfver samt vid fara skyddas af
henne medelst kraftiga slag med de knutna framfött erna. Att yurumin, utom
myror och termiter, också gerna förtär gråsuggor, tusenfotingar och ej för stora maskar,,
lider intet tvifvel. Maskarne efterspårar han ofta länge och söndersplittrar dervid
de murkna trädstammar ne med klorna.

B a té s berättar: »I Caripé led jag brist på färskt kött, hvarför min värdinna
frågade mig, om jag ville äta kött af }Turumi, och på mitt jakande svar begaf hon
sig bort i sällskap med en gammal neger och hundar samt återkom på aftonen med
en fäld yurumi. Köttet stektes, befans förträffligt, påminnande om gåskött, men
rördes icke af invånarne i Caripé, emedan det der icke var vanligt, sade de, att äta det.
Sedermera upprepades jagten hvarje gång köttet tog slut och alltid med framgångs
Men en dag kom negern sorgsen till baka och berättade, att hans bästa hund dödats
af en yurumi. Vi begåfvo oss till valplatsen och funno hunden, visserligen ännu icke
död, men förfärligt tilltygad af motståndarens klor; yurumin sjelf låg döende». Tschudi
erfor på sig sjelf, att en retad yurumi icke är att leka med. Han sköt och träffade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0398.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free