- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
408

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. DÄGGDJUR MED KLUFVEN ELLER DUBBEL SLIDA (DIDELPHIA) -

10:E ORDNINGEN: Kloakdjur (Monotremata) - 2:a Familjen: Näbbdjur (Ornithorhynchi)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

408

KLOAKDJUR.

qvar på stranden. Det dröjde icke länge förr än vi på vattenytan temligen nära oss
fingo se en svart kropp, hvaraf spetsen, hufvudet, blott föga höjde sig öfver vattnet.
Vi förblefvo orörliga, för att icke skrämma djuret, och sökte att, så vidt möjligt var,
följa dess rörelser, ty man måste göra sig skjutfärdig, när näbbdjuret dyker, och i
ögonblicket vara till reds att affyra, då djuret åter kommer i sigte. Blott ett skott i
hufvudet har tillbörlig verkan, ty kroppens slaka och täta beklädnad släpper icke
haglen igenom så lätt. Vi sårade ett, och då hunden burit det till oss, funno vi att
det var en vacker hanne. Han var ännu icke död, utan rörde sig ibland, men han
gaf dock intet ljud ifrån sig, utom det, att han ofta andades ut genom näsborrarne.
Några minuter sedan han blifvit upphemtad ur vattnet, lefde han åter upp och lopp
ögonblickligen ned mot vattnet, likvisst med vacklande steg. Omkring 25 minuter
senare kastade han sig flera gånger framstupa och dog strax derpå. Då jag mycket
hört talas om, hur farligt ett styng af detta djurs sporre skulle vara, till och med
sedan det blifvit dödligt såradt, satte jag vid första fasttagandet min hand tätt
intill den ’giftiga’ sporren. Vid de häftiga ansträngningarna till flykt, skrapade
djuret mig lindrigt med sporren; men så hårdt jag än handskades med det, stack det
mig dock icke med afsigt. Man sade vidare, att djuret lägger sig på ryggen, när
det vill begagna detta vapen, hvilket alls icke är sannolikt. Jag lade det i denna
ställning, men utan att alls använda sporren, sträfvade det blott att åter komma upp
på benen. Korteligen, jag försökte på alla möjliga sätt, men ständigt förgäfves, och
jag är derför öfvertygad om, att sporren har ett helt annat ändamål än att
användas såsom vapen, så mycket mer som senare försök med sårade djur alltid hade
samma resultat. Infödingarne äro alls icke rädda för att fatta uti den lefvande
näbbdjurshanuen.»

Bennett gjorde sig särskild möda att lära känna näbbdjurets fortplantning.
Han lät för ändamålet uppgräfva flera bon för att om möjligt bemägtiga sig en
drägtig hona eller en moder med diande ungar. Dervid hade han den fördelen att kunna
iakttaga flera af dessa märkvärdiga djur i fångenskap. Infödingarne voro icke
mycket beredvilliga att understödja honom. »Jag lät», säger han, »uppgräfva ett
bo, trots alla motsägelser af en lat inföding, som försäkrade mig, att ännu inga
ungar funnos, och som alls icke kunde begripa hvarför jag nödvändigt önskade att
komma åt näbbdjur. Boets ingång eller förstuga var stor i förhållande till den till
boet ledande gången, hvilken blef allt trängre ju djupare in vi gräfde, tills han
slutligen jemt och nätt motsvarade djurets storlek. Vi fullföljde gräfningen till 3
meters djup. Plötsligen fram stack näbbdjurets hufvud från djupet, alldeles som om det
nyss blifvit stördt i sin slummer och nu framkom för att se hvad vi önskade. Dock
syntes det hysa den öfvertygelsen, att vårt bullrande arbete icke bådade godt, ty^
det drog sig skyndsamt till baka. Då det vände sig om, blef det likvisst gripet i
bakfoten och utdraget. Vi lade vår fånge i en tunna, full med gräs, flodgytja,
vatten o. d. Han krafsade omkring för att komma ur sitt fängelse, men då han fann
all möda förgäfves, blef han stilla, kröp till sammans och tycktes snart sofva.
Under natten var lian mycket orolig och skrapade oupphörligt med framfötterna, som
om han ville gräfva sig en gång. På morgonen fann jag honom hårdt insomnad,
med svansen indragen, hufvud och näbb under bröstet och kroppen sammanrullad.
När jag störde hans slummer, morrade han ungefär som en ung hund, blott något
saktare och kanske mera välljudande. Nästan hela dagen igenom förblef han lugn,
men under natten sökte han å nyo att undkomma och morrade oupphörligt. När
jag afreste, stoppade jag min fånge i en liten kista ined gräs och tog honom med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0428.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free