- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
412

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

11:E ORDNINGEN: Enhofvade djur (Solidungula) - Familjen: Hästdjur (Equida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.412

ENHOFVADE DJUR.

om någon af dessa fega röfvare nalkas. Sins emellan kämpa tarpanhingstarne med
raseri, hvarvid de både slå och bitas. Unga hingstar måste alltid tillkämpa sig sina
rättigheter i hårdnackade envig. - Tarpanen är svår att tämja: det synes nästan
som om djuret icke kunde fördraga fångenskapen. Hans särdeles lifliga väsen, hans
styrka och vildhet trotsa till och med de i hästars behandling så skickliga
mongo-lernes konster. Äfven fölungar kunna blott i ringa mån tämjas, utan förblifva
äfven med sorgfälligaste vård vilda och trilska.

Tarpanens nuvarande egenskaper bevisa emellertid icke något med afseende på
hans ursprungliga lynne, ty hästar förvildas lätt och hastigt. Detta lära oss de
otaliga hjordar, son} numera bebo södra Amerikas stepper. »Den år 1535 grundlagda
staden Buenos Ayres», säger Azara, »blef sedan öfvergifven, och invånarne gjorde
-sig icke den mödan att vid sin afflyttning medtaga alla sina hästar; 5-7 af dem
blefvo qvar och öfverlemnades åt sig sjelfva. När år 1580 samma stad åter
befolkades, fann man redan en mängd förvildade hästar, afkomlingar af de få qvarlemnade.
Detta var början till de oräkneliga hästhjordar, hvilka nu ströfva omkring söder om
Rio de la Plata.» C i m ar ron erna, såsom dessa hästar kallas, lefva nu öfver allt på
pampas i hjordar på ofta omkring 12,000 stycken. De äro lika stora och starka som
de tama hästarne, men. icke så vackra, emedan de pläga hafva tjockare hufvud och
ben samt längre hals och öron. Dessa hästar äro bruna eller svarta, skäckiga
sak-.nas alldeles, och då de svarta äro sällsynta, kan nian anse brunt för deras
egentliga färg. De göra stor skada dels genom att uppäta goda beten för tamdjuren, dels
genom att locka med sig tama hästar. Resande komma ofta i stor förlägenhet, då
deras hästar sålunda enleveras. Indian erne fånga och tämja cimarronerna och sätta
högt värde på deras kött; spaniorerne åter göra intet bruk af dem, utan jaga dem
endast för att freda sina landtgods.

I Paraguay finnas inga förvildade hästar, hvilket enligt Renggers förmodan
beror derpå, att här förekommer en spyfluga, som icke finnes på pampas vid Buenos
Ayres, och som plägar lägga sina ägg i fölens blodiga iiafvel, hvarigenom dödliga
bulnader åstadkommas. Dessutom är f öder tillgång en rikare på pampas än i Paraguay.
Detta senare lands hästar, som kallas must an g er, skilja sig icke väsentligen från
de vilda, men vanskötas så, att de formligen urarta. De äro medelhöga, hafva stort
liufvud, långa öron och tjocka leder; endast halsen och bålen äro temligen
regelbundna. Håret är om sommaren kort, om vintern långt; man och svans äro alltid
glesa och korta. Endast i enstaka landtgårdar finner man ännu hästar, som
påminna om sina ädla anor. I snabbhet och vighet gifver dock hvarken det ena eller
andra slaget efter för de andalusiska hästarne, och i uthållighet öfverträffa de vida
dessa senare. - »Sinnena hos dessa vildt lefvande djur», säger R eng ger, »tyckas
vara skarpare än hos de europeiska hästarne. Deras hörsel är ytterst fin; om natten
förråda de genom öronens rörelse, att de förnimma det minsta för ryttaren
fullkomligt ohörbara buller. Deras syn är deremot, som hos de flesta hästar, temligen svag,
men genom sitt lif i det fria ernå de likväl mycken öfning i att äfven på betydligt
afstånd särskilja föremålen. Medelst lukten göra de sig bättre bekanta med sin
omgifning. De vädra på allt, som synes dem främmande. Genom detta sinne lära de
känna sin ryttare, sitt ridtyg och skjulet, der de skola sadlas, genom detta veta de
att i sumpiga trakter upptäcka de bottenlösa ställena, genom detta finna de i mörka
natten eller i tjock dimma vägen till sitt hem eller till sin betesplats. Goda hästar
lukta på sin ryttare just som han stiger i sadeln, och jag har sett sådana, som alls
icke läto honom uppstiga och bestämdt satte sig emot hans ledning, om han icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free