- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
413

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

11:E ORDNINGEN: Enhofvade djur (Solidungula) - Familjen: Hästdjur (Equida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HASTAR.

förde med sig en poncho eller mantel, sådan som landtmannen alltid bära, då de tämja
och inrida hästarne. - Den paraguanska hästen är vanligen godmodig och välartad,
.men förstöres ofta genom våldsam behandling vid tämjandet. Vid mild behandling
blir han deremot mycket lydig och vänlig, låter lätt taga sig på betet och
underkastar sig villigt de starkaste ansträngningar. - Ingenstädes anträffas flera beridna
personer än i Faragnay. Hästen hjelper till att öka sin herres medfödda lätja, ty
hundratals små förrättningar och ärenden, som han vida hastigare skulle kunna uträtta till fots,
utföras för bekvämlighetens sknll till häst. Det är ett vanligt utrop hos paraguanerne:
’hvad vore menniskan utan hästen!’» - På de längre mot norr belägna Ijanos äro
de förvildade hästarne i allmänhet ännu mera talrika än i pampas vid Buenos Ayres.

Att än i dag tama hästar förvildas, erfara vi af Przewalski. Under sina
resor i Mongoliet såg denne små hjordar af förvildade hästar, som ännu för ett
årtionde sedan voro tärna husdjur, men af invånarne lemnats åt sitt öde och inom
denna korta tid blifvit så skygga, att de flydde för menniskor alldeles såsom de
verkligt vilda hästarne. Sådana exempel visa, huru vanskligt det är att i dylika
förvildade hästar söka stamfadern e till våra tama. Men vare sig att de gamla liyltsos
voro de, som först förde ’hästen till Egypten, eller att asiatiska herdefolk först af
alla tämde en vild häst, så måste vi likväl söka hästens ursprungliga hem i Asien.
Att den vilda stamarteii här skulle vara helt och hållet utdöd är ett antagande, som
icke hvilar på någon grund, utan måste anses såsom alldeles löst. Vi känna ännu
helt obetydligt det inre Asien, men dock tillräckligt för att veta, att der icke lefver
någon vild häst, som i alla afseenden motsvarar vår tärna häst. Emellertid skola vi
aldrig kunna lösa frågan, så länge vi söka en urart till hästen sådan denne sjelf nu
är. Draga vi oss deremot till minnes huru i allmänhet husdjursracerna uppkomma
och förgå, mönstra vi den ändlösa raden af olika hästracer, besinna vi att den tid,
under hvilken hästen varit menniskans husdjur, förlorar sig i den gråaste forntiden,
så kunna vi väl tänka oss, att detta ädla kreaturs urstamfader ganska väl kunnat
vara ett från våra dagars häst väsentligen skiljaktigt djur. Då igenkänna vi denne
stamfader sannolikt i en vild häst, som numera lefver på alla det inre Asiens stepper.

Denne är Kulan hos kirgiserne, Dschiggetai (d. v. s. »långöra») hos
mon-golerne i allmänhet, D sch a n hos tunguserne, K i an g hos tibetanerne (Eqmts
kemi-onus, fig. 180), som beskrifves af Radde på följande sätt. Om vintern har pelsen
en hårlängd af ända till 25 mm., synes då lurfvig och är mjuk som kamelull, utanpå
silfvergrå, vid roten blekt jerngrå; om sommaren äro håren föga mer än l cm. långa,
och pelsen har då en något ljusare, gulrödaktig färg med skiftning i grått; nosen
och en ränna mellan underkäkens grenar samt bålens undersida äro mer eller
mindre rent hvita. Byggens midtlinie, ^som är något brunaktig med dragning i gult och
grått, öfver allt skarpt begränsad från öfriga kroppsfärgen, tilltager i bredd på
korsryggen, men afsmalnar hastigt bakom bäckenet och löper långs svansens öfversida
ned i en strimma. Bålens sidor hafva blott i ljumskarne en ljusare färg, och
fötterna blifva ljusare uppifrån nedåt, men kring hela hofroteir står en fingersbred kant
af bruna, längre hår, som på fotens framsida stiger uppåt och blir allt ljusare.
Färgen är emellertid hos olika djur underkastad betydliga förändringar. - Djurets hela
längd är ungefär 2, 5 o m., hvaraf hufvudet upptager omkring 50, svansen utan tofs
40 cm.; höjden öfver bogarne vexlar mellan l, 3 o och l, 5 o m. Hela mellersta Asien
från det södra Urals östra sluttningar ända till Himalaya och den
mongoliskt-kinesiska gränsen samt i vester till de persiska gränsbergen mot den aralo-kaspiska
steppen bebos af denna art, hvaremot den andra vilda arten, de gamles Onageiv

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free