- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
415

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

11:E ORDNINGEN: Enhofvade djur (Solidungula) - Familjen: Hästdjur (Equida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HAST AK.

415

.<en obunden frihet. - Sällskaplighet är ett grunddrag i vår vilda hästs lynne.
Lik-;som zebran, qvaggan och dauven sälla sig till de afrikanska antilopernas och
strutsar-n es hjordar, ser man dschiggetai i högbergen beta till saminans med åtskilligt jildt,
med tibetantilopen och grymtoxen eller på lågslätterna med saiga-antilopen. Äfven
sluter han sig till vilsekomna hästar. Jag vill lemna derhän i hvad mån
gemensamma behof förena dessa steppens hvar andra så olika djur, men håller icke för
alldeles otroligt att detta är förnämsta orsaken till kulanens sällskapskärlek. Det
för enhofvade och idislare gemensamma betet utöfvar helt säkert ett ganska stort
inflytande på deras ömsesidiga förhållande, och kanske inverkar den för det ena som
för det andra djurslaget egendomliga vaksamheten lika mycket. En djurart känner
sig säkrare i en annan arts sällskap, hvarjemte de på samma mark betande
medlemmarne icke göra hvar andra något afbräck, ty de vilda hästarne förtära andra
gräs och örter än antiloper, vilda får och grymtoxar. Kulanens bästa foder är så
väl vinter som sommar steppernas malört, som af kirgiserne kallas »dsjusan», eller
ock en buskartad, taggig växt, kallad »bajalysch», som i synnerhet förekommer
ymnigt i Hungersteppen. - Kulanen i fritt tillstånd är ett högt begåfvadt och modigt
djur. Hingsten sörjer icke allenast for sin trupps sammanhållning, utan äfven for
dess säkerhet, omkretsar den samma beständigt och gifver vanligen tecken till flykt,
om något ovanligt eller en fara nalkas. Större rof djurs förföljelser undgår kulanen
med lätthet. I de vestasiatiska stepperna finnas i allmänhet inga sådana, som jaga
lionom, ty Vargarne, som husera härstädes, våga icke ett anfall på friska vilda
hästar, emedan dessa med stort eftertryck och mycken framgång förstå att använda
sina kraftiga hofvar. Endast trötta och sjuka kulaner, som blifvit skilda från
hjorden, torde falla ett byte för Vargarne. I södra och sydöstra delarne af kulanens
område uppträder möjligen tigern såsom hans fiende, men som stepperna blott på få
ställen erbjuda denne ett passande tillhåll, tillfogar han sannolikt hjordarne inga
stora förluster. Den farligaste fienden är menniskan, ty steppernas herdar jaga den
vilda hästen med lidelsefull ifver, så mycket mer som denna jagt fordrar jägarens
hela skicklighet. Jagtbytet är icke obetydligt. Kirgiser och tunguser uppskatta
kulanen såsom villebråd högt. De förre sätta det i bredd med hästkött, de senare anse
det såsom en utmärkt läckerhet. Huden på korsryggen och låren, som kirgiserne
kalla »såur», köpes af bucharerne till saffianberedning och betalas gerna med 2
silfverrubel och mera; den öfriga huden användes till remmar och koppel. I
svansens skinn med dess långa tofs döljes enligt tungusernes tro en underbar helande
kraft: om ett stycke deraf brännes på glöden och sjuka djur få inandas dess rök och
ånga, tillfriskna de ofelbart. - Försök att tämja kulaueii hafva upprepade gånger
gjorts i hans fädernesland, dock utan framgång. Enligt iakttagelser, som Hay gjort,
anser han emellertid icke omöjligt att tämja detta djur, då han funnit att det
jemförelsevis lätt fogar sig efter menniskan. Af Tibets infödingar erfor han, att man så
mycket som möjligt söker para kulanen med hästar och att de af dessa födda
mulorna skattas högt för sina utmärkta egenskaper samt ingalunda äro ofruktsamma.
I våra djurgårdar tillhör kulanen fortfarande sällsyntheterna, ehuru han under de
sista tjugu åren ofta blifvit införd till Europa och i Paris fortplantat sig 16 gånger.
Med mycken framgång har man äfven parat honom med åsnan, qvaggan, zebran och
nyligen äfven med hästen.

Främst bland alla hästracer står den Arabiska hästen (fig. 181). Den
om-sorgsfullaste under årtusen fortsatta skötsel har förlänat denna häst dess fulländade
gestalt och en mängd förträffliga egenskaper. Enligt arabiska fordringar måste den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0435.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free