- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
417

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

11:E ORDNINGEN: Enhofvade djur (Solidungula) - Familjen: Hästdjur (Equida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HASTAR. 417

"adla hästen förena följande egenskaper: symmetrisk byggnad, korta och rörliga öron,
tungt men dock välformadt skelett, magert ansigte, näsborrar »så vida som lejonets
gap», sköna, mörka, utstående ögon, »hvilkas uttryck liknar det älskande
qvinno-ögats», krökt och lång hals, bred bringa och bred länd, smal rygg, runda skänklar,
mycket långa äkta och mycket korta falska refben, ett hopsnördt underlif, långa
söfverben »såsom strutsens», med muskler »så starka som kamelens», svarta, enfärgade
hofvar, en fin och tunn man och en rikt tagelprydd svans, tjock vid roten och tunn
mot spetsen. Han måste ega fyra delar breda: pannan, bröstet, landen och
lem-marne; fyra långa: halsen, öfverbenen, buken och ljumskarne, och fyra korta:
korset, öronen, hofven och svansen. Dessa egenskaper bevisa, att hästen är snabb och
af god race; »ty han liknar då till hela sin byggnad på en gång vindthunden,
dufvan och kamelen». Stoet måste ega »vildsvinets mod och breda panna, gazellens
behag, öga och mun, antilopens glädtighet och klokhet, strutsens starka byggnad och
.snabbhet och huggormens korta stjert». I arabernes ögon är hästen det högsta af
nlla skapade djur; han ställes nästan i jembredd med menniskan, och ofta njuter
han högre aktning än många bland dem. Hästen är nödvändig för arabens lif, för
hans bestånd; till häst vaktar araben sina hjordar, lyser han i striden eller vid
rid-tlerliga lekar; han lefver, älskar och dör på sin häst. Från arabens, i synnerhet
beduinens natur är kärleken till hästen oskiljaktig. Det ädla djuret är krigarens
trognaste kamrat, herskarens favorit slaf, familjens mest aktade tjenare. »När all tings
skapare ville skapa hästen», förkunna de daiftlärde, »sade han till vinden: ’af dig
skall jag låta födas ett väsen, som skall älskas och vördas af mina tjenare. Det
.skall fruktas af alla, hvilka äro genstörtiga emot mina befallningar’. Och han
skapade hästen och sade till honörn: ’dig har jag gjort utan like. Alla jordens skatter
ligga mellan dina ögon. Du skall kasta mina fiender under dina hofvar, men bära
mina vänner på din rygg, som skall vara det säte, från hvilket böner må uppstiga
lill mig. På hela jorden skall du vara lycklig och föredragas framför alla öfriga
.-skapade varelser; ty du skall älskas af jordens herre. Utan vingar skall du flyga
och segra utan svärd’.» Från denna föreställning härrör också den egendomliga
vantron, att den ädla hästen blott kan vara lycklig i arabernes händer; derpfi grundar
sig deras vägran att öfverlåta hästar åt andra trosbekännare. Då Abd el Kader
ännu stod på höjden af sin magt, straffade han med döden alla troende, om hvilka
han fick veta, att de sålt en af sina hästar till de kristne.

En väl uppfostrad arabisk racehäst kan uträtta det otroliga. Det händer att
ryttaren fem, sex dagar efter hvar andra med sin häst tillryggalägga sträckor af
70 till 100 kilometer om dagen. Om han derpå gifver djuret två dagars hvila, är
han i stånd att på samma sätt för andra gången tillryggalägga en lika lång väg.
Vanligtvis äro de resor, som araberne företaga, icke så långa, men man genomrider
derför på en dag ännu större vägsträckor, äfven om hästen är temligen svårt lastad.
Enligt arabernes åsigt måste en god häst icke blott bära en fullväxt man, utan
.också hans vapen och mattor att hvila på, lifsmedel för sig sjelf och för sin ryttare,
en fana, om också vinden skulle vara emot, och i nödfall måste han en hel dag
springa i en sträcka, utan att hvarken äta eller dricka. »En häst», skref Abd el
Kader till general Daumas, »som är frisk till alla sina lemmar och får så mycket
hafre, som han behöfver, kan göra allt hvad hans ryttare fordrar; ty ordspråket
säger: ’gif honom hafre, och misshandla honom’.» Goda hästar dricka ofta ingenting
på två dagar, hafva knappt tillräckligt att äta och måste likväl lyda sina egares vilja.
Sådan är vanans magt; ty araberne säga, att hästarne liksom menniskorna blott un-

Brehm, Däggdjurens lif. 2:a uppl. 27

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free