- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
424

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

11:E ORDNINGEN: Enhofvade djur (Solidungula) - Familjen: Hästdjur (Equida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

424

ENHOFVADE DJUR.

derna. Hingsten förklarar åsninnan sin kärlek med det öronslitande, välbekanta
»I-a, I-a» och bifogar till de långt utdragna, fem till tio gånger upprepade lätena
ännu ett helt dussin fnysande suckar. Omkring 11 månader efter parningen - man
antager vanligtvis 290 dagar - föder åsnan nästan alltid blott en fullkomligt
utbildad, seende unge, afslickar honom med stor ömhet och bjuder honom spenarne
redan-en half timme efter hans födelse. Efter 5 till 6 månader kan fölet afvänjas, mer*
det följer ännu länge sin moder pä alla vägar. Det tarfvar ej heller i sin spädaste
ungdom någon särskild skötsel eller vård, utan åtnöjer sig med hvilken föda som
helst. Emot väderleksinflytelser är det föga känsligt, och derför sjuknar det icke
heller så lätt. Det är ett särdeles muntert, lifligt djur, som gifver sin ostyrighet
och sitt hjertas inre glädtighet till känna genom de lustigaste språng och rörelser.
Sin unge försvarar den gamla med mod och prisgifver sig hellre sjelf, ja, rädes
hvarken eld eller vatten, då det gäller att skydda honom. Redan i andra året är åsnan
fullväxt, men först i tredje året uppnår hon sin fulla kraft. Hon kan, äfven om hon
måste arbeta dugtigt, uppnå en temligen hög ålder: man känner exempel på att
åsnor blifvit 40 till 50 år gamla.

Redan sedan gamla tider har man parat häst och åsna med hvar andra och
genom sådan korsning erhållit bastarder, hvilka man kallar mulåsnor, om modern,
men mulor, om fadern var en åsna. Båda hafva i sin skapnad ärft mera af
modern än af fadern, men i sitt lynne mer af den senare än af den förra. Mulan
(Eqiius Asinus Midus) artill storleken nästan lik hästen och är också af lika
skapnad som han, men hufvudets form, öronens längd, den vid roten korthåriga svansen,
de spensliga skänklarne och de smala h of värn e, hvilka påminna om åsnans, utgöra
skilnaden. Till färgen liknar hon alltid modern. Hon skriar som sin herr fader.
Mulåsnan (Equus Asinus Hinnus) behåller sin moders oansenliga gestalt, ringa
storlek och långa öron, har af hästen blott det smalare och längre hufvudet, de
fylligare skänklarne, den till hela sin längd hårbeklädda svansen och den gnäggande
stämman, af sin moder deremot, utom figuren, äfven trögheten. För den större
nyttans skull uppföder man nästan uteslutande mulor. Blott i Spanien och Abessinien
har jag sett mulåsnor; här tycktes det alls icke finnas några mulor. Mulan förenar
i sig sina båda föräldrars företräden. Hennes förnöjsamhet och uthållighet, hennes
varsamma, säkra steg äro ett arf af åsnan, hennes kraft och mod en skänk af
hennes moder. I alla bergländer anser man mulorna för alldeles oumbärliga; i
Sydamerika äro de det samma som kamelerna äro for araberne. En god mula bär en
last af o centner och tillryggalägga!* dermed dagligen 3 till 4 mil; och likväl
märker man äfven efter längre resor knappast något aftagande i krafter, äfven om
fodret varit knappt och så dåligt, att en häst icke skulle vilja förtära det. - Man
har påstått, att mulåsnan och mulan äro ofruktsamma. Detta är dock icke alltid
händelsen. Redan sedan äldsta tider känner man exempel på, att bastarderna af
åsna och häst åter födde ungar.

*



Tigerhästar. - Tigerhästarne likna, hvad deras figur beträffar, lika mycket
hästarne som åsnorna. Deras kropp är kort, halsen stark, hufvudet ett mellanting;
mellan häst- och åsnehufvud; öronen äro temligen långa men derjemte breda; hären
i den upprättstående manen äro icke så styfva och tjocka som hos hästen, men dock
mindre mjuka och mindre böjliga än hos åsnan;- svansen är mot spetsen långhårig,.
Alla hittills kända arter hafva en brokig, lifligt färgad, strimmig fall. Södra hälften

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free