- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
426

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

11:E ORDNINGEN: Enhofvade djur (Solidungula) - Familjen: Hästdjur (Equida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

426

ENHOFVADE D J UK.

.af Afrika är deras hemland, öfver eqvatorn går kanske blott en art. De lefva på
bergen och slättmarkerna; dock synes hvarje art föredraga ett visst område.

Q va gg a n (Equus Quagga) närmar sig mera hästen än åsnan till sin gestalt.
Den fullväxte hannen blir 2 m. och med svansen 2,6o m. lång; höjden öfver bogarne
.utgör ungefär l,3o m.

Tigerhästen eller Dauven (Equus Burchellii) är föga mindre än qvaggan.
Han är det ädlaste af dessa djur, emedan han till sin gestalt mest liknar hästen.
Strimmorna eller bindorna gå rundt omkring bålen, men finnas icke på benen, som
.äro enfärgadt hvita.

Zebran eller Berghästen (Equus Zebra, fig. 186) är af ungefär samma
storlek som dauven, tvärstrimmig liksom denne på bålen, men dessutom äfven på benen.
Hon har mindre likhet med hästen än med åsnan eller åtminstone med dschiggetai.
På hvit eller ljusgul grundfärg löpa ända från nosen till hofvarne tvärband af
glänsande svart eller rödbrun färg; blott bukens bakdel och lårens insida äro icke
bandade. Det mörkt brunsvarta strecket långs åt midten af ryggen finnes der också,
och långs underlifvet löper ännu ett annat streck.

Qvaggan finnes blott i södra Afrika och helst på slätter, norr ut till
Vaalfloden; dauven bebor slätterna längre upp mot norr, sannolikt till stepperna mellan
eqvatorn och den tionde eller tolfte graden nordlig bredd; zebran ändtligen lefver
uteslutande i bergstrakterna af det sydliga och östra Afrika från Kap till Abessinien.
Alla tre arterna lefva i temligen stora hjordar, men alltid hvarje art för sig;
möjligen frakta de hvar andra. Deremot finner man nästan alltid springbockar,
gnu-cljur och strutsar såsom qvaggahjordarnes beständiga följeslagare, förmodligen derför,
att dessa senare veta att draga fördel af de förres vaksamhet och försigtighet. Alla
tigerhästar äro ovanligt snabba, skygga och vaksamma. De jaga bort med vindens
hastighet öfver slätterna så väl som öfver bergen. »Norr om Oraugefloden», berättar
Harris, »der korunen ersätter sin frände gnun, lefver dauven till sammaus med denne,
sällan i mindre hjordar än på 80 till 100 stycken. Man har svårt att föreställa sig
en vackrare varelse än detta vackert tecknade, kraftiga, vilda, snabba steppens barn.
Vidt och bredt sträcker sig for jägarens öga den sandiga slätten, hvars i rödt
skimrande grundfärg endast här och der af bry tes af mörka fläckar med af solen
for-brändt gräs och endast sparsamt beskuggas af enstaka mimosor med fjäderlika blad.
På slätten höjer sig ett tätt dammoln och stiger som en rökpelare upp till den klara
blå himmelen. Några gamar ses kretsa öfver rökpelaren, och den närmar sig allt mer.
Slutligen framskymta för ett eller annat ögonblick några mörka, lefvande väsen,
hvilka synas röra sig liksom dansande, till dess, belysta af solens strålar, de
praktfulla, sällsamt färgade och tecknade djuren spränga fram med buken, långs marken,
under dånande hofslag, bildande förtruppen för hjorden. Med lyfta svansar och
halsar ilar truppen fram i sällskap med sina besynnerliga idislande kamrater. Nu
.stannar den ett ögonblick för att försäkra sig mot fara. Långsamt, med öppnade
näsborrar och rest man, med svansen piskande sidorna, framträder en kraftig hingst
några steg, märker jägaren, fnyser häftigt och återvänder till hjorden, och bort ilar
denna på nytt, gnäggande och skakande de strimmiga hufvudena. Äter göres halt.
Med de små hästöronen illvilligt lagda till baka, lemnar ett eldigt sto raden, sedan
det i förbifarten med en spark mellan refbenen svarat en af sina beundrare,
hvilken låtit förleda sig att i kärlig ifver bita det. Med ett förnöjd t guäggande och
.behagsjukt tillbakakastande af hufvudet ilar det vidare, förfölj dt af den ingalunda
’.bortskrämde älskaren, till dess den upphvirflade sanden döljer dem för blicken.» -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free