- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
429

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 1:a Familjen: Kameler (Tylopoda)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EGENTLIGA KAMELER.

429

hörntänder, under det att de hafva sex framtänder i underkäken. Magen är blott
tredelad, ty bladmagen är så liten, att han endast visar sig som en del af
löpmagen. Kamelerna äro stora djur med lång hals, långsträckt hufvud, i ljumskarne
indragen bål och lurfvig, nästan ullig fäll; halskotorna äro ansenligt långa och nästan
utan taggutskott, refbenen breda, lemmarnes ben mycket kraftiga. Deras hemort är
inskränkt till norra Afrika, mellersta Asien och Sydvestra Amerika. De få arterna
.äro i gamla verlden helt och hållet, i nya verlden delvis förvandlade till husdjur.
De senare bebo höglandet ända till 4000 m. öfver hafsytan, de förra trifvas blott på
de heta, torra slätterna. Gräs och örter, löf, qvistar, tistlar och törnbuskar utgöra
deras föda. De äro i hög grad förnöjsamma och kunna länge hungra och törsta,
Deras gång är en vaggande passgång, d. v. s. de sätta fram båda benen från
samma sida nästan samtidigt. De lefva i hjordar eller älska åtminstone sällskap. De
äro dumma och i högsta grad ondsinta, fastän de med en viss eftergifvenhet låta
böja sig under menniskans ok och erkänna hennes herravälde. Honan föder blott
en enda unge och vårdar denne med mycken kärlek.

Egentliga kameler. - Kamelerna (Camélus) utmärka sig derigenom, att de
ega en eller två pucklar på ryggen. De äro fula djur, och i synnerhet är hufvudet
oskönt. Man känner två arter, af hvilka den ena företrädesvis bebor Afrika, den
.andra Asien.

Dromedaren eller den Enpuckliga kamelen (Camélus, Dromedarius, fig.
187), arabernes Djemmel, blifver omkring 2 till 2, s o m. hög och från nosen till
svansspetsen 3 till 3,3o m. lång. Liksom alla andra husdjur uppträder äfven
kamelen i ganska många och väl skilda racer. Vår afbildning visar en af de vanligaste
lastkamelerna, som i afseende på ädel race kan ställas i jembredd ined våra
bondhästar. Hufvudet är temligen kort, men nosen långsträckt och uppdrifveu, den högt
uppstående hjessan rundad och hvälfd; ögonen, hvilkas aflångt runda pupill ligger
vågrätt, äro stora och hafva ett fånigt uttryck, öronen äro mycket små, men rörliga,
och stå långt bakut på hufvudet. Öfverläppen hänger ned öfver underläppen, som
i sin ordning äfvenledes ar nedhängande liksom om den vore för tun£ för att kunna

o o o

uppbäras af sina muskler. Lapparne synas derför nästan alltid öppna och
näsborrarne sammandragna åt sidorna. Då djuret rör sig hastigt, svänga de vidriga
lapparne oupphörligt upp och ned, som om de icke förmådde bibehålla sig i sitt läge.
På bakhufvudet stå egendomliga afsöndringskörtlar, som genom två utförsgångar
mynna på hudens yta och ständigt afsöndra en i synnerhet vid brunsttiden
vedervärdigt luktande svart vätska. Halsen är lång, sammantryckt från sidorna, tjockast
på midten, bålen bukig och afrundad åt alla håll. Rygglinien stiger från halsen
uppåt i en båge till inemot manken och höjer sig der brant till spetsen af en puckel,
.från hvilken den åter plötsligt stupar nedåt. Puckeln står upprätt, men vexlar
.betydligt i storlek under årets lopp. Under regntiden, som medför saftigt bete,
växer han förvånande hastigt, och hans vigt kan då stiga till inemot 15 kilogram,
medan han under de torra månaderna kan sjunka i hop till endast 2 eller 3
kilogram. Benen hafva en ful ställning, och i synnerhet ökas djurets sällsamma
utseende derigenom, att låren äro nästan alldeles fria. De temligen långa och breda
tårna betäckas af kroppshuden ända till emot spetsen och tyckas liksom vidhäftade
denna. Svansen med dess glesa tofs når ned till häl leden. Håret är mjukt, ulligt
och på hjessan, i nacken, under strupen, på skuldrorna och på puckeln betydligt
längre och i svansänden tätare än annanstädes. Egendomliga äro också de hudvalkar,
hvilka finnas på bröstet, armbågen och handleden, på knän och vrister, och som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0449.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free