- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
434

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 1:a Familjen: Kameler (Tylopoda)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

434: IDISLARE.

som med stor kärlek omhuldar honom. Puckeln är mycket liten och trampdynorna
äro ännu knappt antydda. I storlek öfverträffar han betydligt ett nyfödt föl; han
är omkring l m. hög, men redan efter förloppet af en vecka ansenligt större.
Under den fortsatta uppväxten tilltager ullen mycket i täthet och längd, och den unga
kamelen har då en verkligen påfallande likhet med pakon, sin amerikanska slägting.
Om två ston komma till saminans med sina föl, leka de unga djuren på ett ganska
älskligt sätt, och mödrarna tillkännagifva genom brummande sitt bifall; de visa
under denna tid prof på större mod än eljest och försvara af alla krafter sin afkomma.

Allt efter kamelernas större eller mindre skönhet uppfostras de från det tredje
året till rid- eller lastdjur. I de trakter, der kamelerna äro talrika, börjar man först
med femte lefnadsåret lasta dem, i fattigare trakter tvingas de redan från tredje året
till arbete. - Kamelen har en säker och lugn gång och störtar aldrig på slät, torr
väg, så länge hans krafter stå bi; dukar ban under för resans mödor och sjunker till
marken, så är han också så uttröttad, att han ej kan taga ett enda steg längre.
Som man i öknen icke har tillfälle att gifva honom något som kan höja hans
krafter, emedan der både foder och dryck saknas, blir han liggande tör alltid. -
På ökenresor belastas en kamel med högst 150 kilogram. De egyptiska kamelerna
pålades stundom så oerhörda laster, att regeringen fann sig nödsakad att genom en
lag fastställa belastningen till högst 7 arabiska centner eller ungefär 250 kilogram.
För att påskynda kamelens gång, smackar kamelryttaren på ett egendomligt sätt
med tungan eller, om detta icke hjelper, smäller han med den smala ridpiskan i
luften. En god kamel behöfver man aldrig gifva stryk, för honom är nyss nämnda
uppmuntran alldeles nog. Hos många karavaner bära djuren bjellror eller små klockor
och tyckas särdeles fröjda sig öfver deras klang. Äfven uppmuntrar dem sången,
såsom vi ofta kunde märka vid våra ökenresor.’ När aftonen kom och väckte
Nu-biens uttröttade och förbrända söner till nytt lif, flödade sången från allas läppar;
kamelerna reste sina hufvud, spetsade öronen och tycktes vilja gifva mera uttryck
än eljest åt sin styltande gång. - Priset för en god kamel är olika i olika trakter.
En utmärkt bischarm betalas i första hand med 180-270 kronor, en lastkamel
betingar omkring 80 kronor. Efter våra begrepp är detta pris visserligen lågt; men i
Sudan, der penningen har högt värde, är det en stor summa. Unga och dåliga
kameler kan man köpa för 25-30 kronor. Nästan i alla trakter är priset på en
kamel ungefärligen det samma som på en åsna; men i Sudan kostar en god åsna
alltid betydligt mer än den bästa kamel.

Kamelen är underkastad många slags sjukdomar, men hvilka blott på de lägre
breddgraderna uppträda epidemiskt. I Sudan säges en fluga åstadkomma ansenliga
härjningar; sannolikt är det dock klimatet, som ej kan fördragas af djuren. Långt
flera kameler dö under arbete än af sjukdom, och blott få slagtas. Kamelens död
har alltid något poetiskt med sig, han må nu utandas sin sista suck på öknens bleka
sandbädd eller under slagtarens bila. I öknarna är samum deras värsta fiende. De
vädra denna giftiga vind redan timmar före dess utbrott. Det fruktansvärda qvalm,
som föregår sandstormen, veta äfven de att tyda; de blifva ängsliga, skygga, vilda,
tredska, och trafva, trots den synbara ansträngningen, så fort som möjligt framåt.
Så snart stormen verkligen bryter lös, är det icke genom någon behandling möjligt
att få dem ur stället, utan de lägga sig i en viss ordning med bakdelen vänd mot
stormen, hufvudet långt utsträckt och nedlagdt mot marken. Tydligen plågas de
jemförelsevis lika mycket som menniskan, hvilken efter en samuni känner sig liksom
sönderbråkad i alla lemmar och hemsökt af en mattighet, som eljest blott framkallas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free