Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -
12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 1:a Familjen: Kameler (Tylopoda)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 IDISLARE.
egendomlig vana att på samma sätt som många antiloper alltid aflägga sin
spill-ning på en bestämd hög och först sedan denna ernått en större utsträckning bilda
en ny. I närheten af dessa högar anträffas merendels grunda gropar, som tjena
guanakon till sandbad, hvilka han vanligen tager sig under middagstimmen. Om
vintern vältrar han sig i snön. Alla guanakons rörelser äro hastiga och lifliga,.
om ock icke så snabba som man skulle förmoda. Han förstår sig utmärkt på
klättring; lik alpgeten löper han fram långs de brantaste sluttningar, der den mest
öfvade bergvandrare ej kan få fotfäste. Då djuret hvilar, ligger det såsom kamelen
på bröst och ben samt nedlägger sig och uppslår på alldeles samma sätt som denne.
Parningstiden infaller i augusti och september, hvarunder häftiga strider utkämpas
af hannarne. Efter 10 till 11 månader föder honan en fullkomligt utbildad, hårig
och seende unge, som hon låter dia 4 månader, sorgfälligt vakar öfver, behandlar
med stor ömhet och behåller hos sig tills han är fullkomligt utväxt.
Stundom får man se en och annan guauako sluta sig till lama- eller
vikunja-flockar, likväl utan att blanda sig med dem. Deremot beta guanakon och pakon om
hvar andra på högslätterna. Mot sina likar försvarar sig guanakon genom att slå
och bitas, men för alla andra någorlunda stridbara fiender flyr han, utan att tänka
på motvärn. Då han hunnit vänja sig vid åsynen af menniskor och husdjur, blir
han dristigare, angriper stundom djerft sin motståndare, försöker bita eller sparka
honom, betjenar sig åtminstone af en lamas egendomliga försvarsmedel, i det han
låter sin fiende komma tätt intill sig, lägger öronen till baka, antager en mycket
förargad uppsyn och plötsligt spottar sin saliv och sina tuggor i ansigtet på honom. -
Menniskan är djurets fruktansvärdaste motståndare; mot alla andra angripare
skyddas det af sin snabbhet. Huru vida kondoren verkligen kan skada det så mycket
som uppgifves, må lemnas derhän. Af sydamerikaneriie jagas guanakon med lidelse
för hans välsmakande kött och dyrbara fåll, som lemnar en ansenlig vinst. I
fångenskap trifves guanakon lätt och fodras med hö, gräs, bröd och säd; äfven i Europa
har han under sådana vilkor fortplantat sig.
Laman - egentligen Liarna, uttalas »L j a m a» -(Auclienia Lama, fig. 189)
förekommer företrädesvis i Peru och trifves bäst på dess högslätter och höga berg.
Hon blir något större än huanakon och igenkännes på sin nakna, skrofliga hud å
»bröst och framknän. Hufoudet är kort och smalt, lapparne håriga, öronen korta och
fotsulorna stora. Färgen vexlar mycket, så att man påträffar hvita, svarta, brokiga,
rödbruna, mörkbruna med hvita fläckar, ockrafärgade, röda m. fi. Det fullväxta
djuret mäter 2,6o till 2,8o m. från fotsulan till hjessan, och öfver manken är det l, 2
o-m. högt. Som lastdjur användes laman mycket, enligt Fabers uppgift mest att
frakta silfvertackor från Potosi till bokverken, der 300,000 lamadjur äro ständigt
sysselsatta med denna transport. För bergsfolkets behof återföra de lifsmedel och
andra förnödenheter. »Jag har ofta förundrat mig», säger Acosta, »att se dessa
hjordar lastade med 2000 till 3000 silfvertackor af öfver 300,000 dukaters värde,
utan annan betäckning än några indianer, som leda djuren samt af- och pålasta dem,.
och derjemte några spaniorer.» - »Trots all vård och försigtighet», säger Tschudi,,
»dö en mängd lamadjur på hvarje resa till kusten, emedan de icke fördraga det heta
klimatet. En lama kan endast lastas med l centner. Ar lasten tung, lägger hon.
sig och reser sig ej förr än den blifvit lättad. Bördan lägges vanligen utan
packsadel eller annat underlag än ett stycke »jerga» på djurets täta ragg och fastsnöres
med ullgarnsstreck. På detta sätt lastade gå lamadjuren dagligen 2, högst 4 leguas
så fria, sorglösa och lugna, som om de endast af välvilligt tillmötesgående släpade<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0458.html
