- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
440

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 1:a Familjen: Kameler (Tylopoda)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

440 . IDISLARE.

brokiga djur förekomma äfven. Alpakan uppfyller många af de anspråk, som vi ställa
på goda husdjur. Hon är härdig, rätt anspråkslös, fortplantar sig snabbt, ty honan
går blott drägtig i 11 månader, och lemnar utom den förträffliga ullen, hvilken
redan på vestkusten af Amerika betalas med omkring 270 kronor centnern, ett särdeles
smakligt kött. I hennes hemland användes hon icke att bära laster, utan hålles
uteslutande för ullen och köttet. För att erhålla den förra, sammandrifvas årligen
hjor-clarne och klippas, hvilket med dessa envisa och tredskande djur ingalunda är någon
småsak; derpå lemnar man dem åter friheten och låter dem föra ett halfvildt
lefnadssätt, såsom det bäst passar dem.

»Prydligare än laman», säger Tschudi, »är Vicinla - uttalas ’vikunja’ -
(Au-clienia Vicunna). Till storlek står hon emellan lama och pako, men skiljer sig från
båda genom mycket kortare och krusigare ull af särdeles finhet. Hjessan, halsens
Öfversida, bålen och skänklarne hafva en egendomlig rödaktigt gul färg
(vikunja-färg); halsens undersida och benens insidor äro ljust ockrafärgade, det på bröstet
12 cm. långa håret är hvitt, likaså är buken hvit. - Under regntiden uppehåller
sig vikunjan på Kordillerernas kammar, der växtligheten blott sparsamt utvecklas.
Emedan deras hofvar äro mjuka och känsliga, vistas de blott på gräsbeväxta platser
och draga sig aldrig, äfven om de förföljas, till de steniga, nakna topparne, långt
mindre, såsom våra alpgetter, till jöklarne och snöfälten. Under den varma årstiden
stiga de ned i dalarne. Den skenbara motsägelsen, att djuren under vintern
uppsöka de kalla, om sommaren åter de varma trakterna, förklaras deraf, att under den
torra årstiden all växtlighet på Kordillerernas ryggar är fullkomligt borttorkad och
att den i allmänhet fattiga växtverlden då endast i dalarne, der källor eller träsk
finnas, erbjuder tillräcklig föda. Djuren samla sig i skaror om 6 till 15 honor med
en hanne, som alltid håller sig två till tre steg ifrån dem och bevakar dem
sorgfälligt medan de beta. Vid minsta fara gifver han tecken till flykt genom en gäll
hvissliiig. - I februari föder honan en unge, som strax efter födelsen visar en
ovanlig uthållighet och snabbhet. - Indianerne använda blott sällan skjutgevär för att
fälla vikunjan. Till jagten infinner sig åtminstone en manlig medlem af hvarje på
högslätten boende familj; enkorna medfölja såsom kokerskor. Dessutom medtagas
käppar och ofantliga segelgarnsnystan. På en passande slätt nedstickas käpparne i
jorden 12 till 15 steg från hvar andra och. förenas vid 80 centimeters höjd öfver
marken med segelgarnsändar. Sålunda inhägnas en rund plats af en half mils
omkrets, och blott på ena sidan lemnas en ett par hundra steg bred öppning till
ingång. Qvinnorna hänga på segelgarnen brokiga lappar, som flägta fram och till
baka i vinden. Då allt är färdigt, sprida sig männen, som delvis äro beridna, och
drifva från flera mils afstånd alla vikunjaflockar in i inhägnaden, som tillslutes, då
ett tillräckligt antal samlats. De rädda djuren våga icke hoppa öfver segelgarnen
med de fladdrande lapparne och fångas lätt med en bola, som består af tre kulor,
två tyngre och en lättare, af bly eller sten, hvilka äro fästa på alnslånga snören af
vikunjatarmar. Dessa snören äro i andra änden sammanknutna med hvar andra, och
när bolån skall begagnas,’ tages den lättare kulan i handen och de båda öfriga svingas
i en stor båge öfver hufvudet. På passande afstånd från målet, vanligen 15 till 20
steg, slappes handkulan, hvarefter alla tre kretsa mot den bestämda punkten och
omsnärja det föremål de träffa. Vanligen måtta indianerne mot djurens bakben, som
af bolån så fast sammanbindas, att offret störtar och ej förmår röra sig. Mycken
öfning kräfves att använda bolån, i synnerhet till häst, ty ej sällan sårar nybörjaren
lifsfarligt sig sjelf eller sitt djur. De fångade djuren slagtas, och köttet fördelas jemt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0460.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free