- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
441

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 1:a Familjen: Kameler (Tylopoda) - 2:a Familjen: Myskdjur (Moschida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mellan de deltagande, fällarne deremot tillhöra kyrkan. - Om vikunjan fångas ung,
låter hon lätt tämja sig och uppför sig med mycken vänlighet samt sluter sig med
tillgifvenhet till sin vårdare, hvilken hon såsom ett väl uppfostradt husdjur följer
öfver allt; men med tilltagande ålder blir hon, såsom alla hennes slägtingar, elak
och outhärdlig genom sitt eviga spottande.»

Redan på Acostas tid (femtonhundratalet) klippte indianerne vikunjan och
förfärdigade af ullen täcken af stort värde, som liknade hvita sidentyg och varade
mycket länge, emedan de icke behöfde färgas. Kläder af sådant tyg passade
särdeles väl för den varma årstiden. Än i dag väfver man af denna ull de finaste och
varaktigaste tyger och förfärdigar utmärkta, mjuka hattar deraf.

I alla lama-arterna träffas bezoarkulor, som fordom voro af stor medicinsk
betydelse, men nu uppskattas efter sitt verkliga värde såsom blott egendomliga
magsäcksafsöndriugar.

Andra Familjen: Myskdjur (Moschida).

Dessa små, nätta idislare hafva icke horn, inga tårgropar, inga hårborstar på
bakfötterna och endast en helt kort stump till svans. Hannarne hafva i öfverkäken
långa framstående hörntänder, som stundom skjuta långt ut ur munnen och då äro
rigtade utåt, stundom deremot äro kortare och rigtade inåt. Myskdjuren bebo
mellersta och södra Asien med dess Öar, äfvensom vestra delen af mellersta Afrika.
De större arterna lefva i högbergens klippigaste trakter, sällan i dalarne, i hvilka
de egentligen blott stiga ned, då den stränga vintern fördrifver dem från höjderna
och brist på föda tvingar dem att vända sig till rikare områden. De små arterna
bebo de tätare skogarne, särdeles på bergen och i klippiga, buskrika trakter, till och
med i den omedelbara närheten af byar. De allra flesta lefva ensamma eller blott
vid parningstiden parvis; blott en art förekommer i större flockar. Liksom flertalet
Månd idislare börjar äfven myskdjurens liflighet först efter solnedgången; om dagen
dölja de sig och sofva. De äro lifliga och qvicka, lätta och snabba i sina rörelser,
hoppa och klättra förträffligt och löpa som alpgetter öfver snöfälten. De arter, som
lefva i dalarne, äro visserligen äfven snabba, men icke så uthålliga som de, hvilka
bebo bergen. Alla äro rädda och skygga och fly vid minsta fara. Stundom
använda dock några arter liksom opossum ett egendomligt förställuingsmedel: de lägga
sig som döda, men. rusa plötsligen upp och springa sin väg. Vid fångenskap vänja
de sig ganska snart, låta utan stort besvär tämja sig och sluta sig till menniskan
med innerlig vänskap, likväl utan att helt och hållet förlora sin medfödda skygghet.
Arterna föröka sig långsamt och obetydligt. De föda blott en eller högst två ungar
med temligen långa mellanskof. Man jagar myskdjuren för deras kött och fäll, men
en art uteslutande för mysken, som ännu utgör ett vigtigt läkemedel.

Myskdjur. – Till det första slägtet (Moschus) hör det egentliga Myskdjuret
(Moschus moschiferus, fig. 190), en vacker idislare af rådjurets storlek, ungefär 1,15
m. lång och 40 cm. hög öfver manken, med högre bak- än framdel, smala ben, kort
hals, Aflångt, på nosen trubbigt afrundadt hufvud, medelstora ögon, långa ögonhår,
mycket rörlig pupill och ovala öron af halfva hufvudlängden. Fötterna hafva
temligen små, långa, smala och spetsiga hofvar, som med ett hudveck mellan dem kunna
utspärras, hvarigenom i förening ined de ända till marken nående lättklöfvarne en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0461.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free