- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
446

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 3:e Familjen: Hjortdjur (Cervida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

man, som på visst sätt fortsättes på halsen och framryggen cch blir ända till 20 cm.
lång. Eget nog är håret på buken rigtadt bakifrån framåt. Färgen är temligen
likformigt rödbrun, drager på manen och hufvudets sidor i glänsande mörkt
svartbrunt, på pannan i rödbrunt och på nosspetsen i grått. Benen äro ljust askgrå,
ögonringarne grå. Från oktober till mars är färgen något ljusare, mer gråblandad.
Honan är knappt mindre än hannen, men saknar horn och har längre och smalare
klöfvar äfvensom kortare och mindre utåt rigtade lättklöfvar. Hennes hufvud
påminner om åsnans eller mulans.

Skogar, rika på vindfällen och otillgängliga moras samt på vide, björk, asp och
andra löfträd, äro goda elgstånd. De klumpiga djuren stryka med lätthet genom
trakter, så sanka, att hvarken menniskor eller den tama hornboskapen utan fara
kunna våga sig in på dem. Från april till oktober håller sig elgen i myrar och
dälder, senare på året uppsöker han mera högland skogsmark, som icke är utsatt
för öfversvämningar och om vintern icke betäckes med is. I lugnt och klart väder
håller han sig gerna i löfskogen, men i regn, snö och dimma föredrager han den
tätaste barrskogen. Om han blir störd eller lider brist på föda, ändrar han snart
ståndplats.

Man kan i allmänhet icke säga, att elgarne lefva fredligt till sammans med
hvar andra. Alltid hafva de sins emellan någon liten stridighet, såsom att fördrifva
hvar andra från ett varmt beläget hviloställe, och för de elgkor, som hafva kalfvar,
måste dessutom de öfriga vika; icke ens mot föräldralösa kalfvar visa dessa något
deltagande, utan bortjaga dem lika hänsynslöst som hvarje annan medlem af flocken
ur sin närhet. Elgoxarne visa sig vida mer sällskapliga än honorna, upptaga
sålunda utan svårighet moderlösa kalfvar bland sig, men under parningstiden visar sig
slägtets stridslystnad äfven hos dem; hvar och en söker då drifva i hop åt sig så
många honor som möjligt och fördrifva alla andra oxar. På våren upplösas flockarne
alldeles, och djuren lefva då ensamma eller två och tre till sammans; korna behålla
emellertid kalfvarne hos sig.

Der elgen är ostörd hvilar han sig, utom möjligen en kort stund på natten,
blott på förmiddagen och eftermiddagen, men ströfvar redan från klockan 4 på
eftermiddagen omkring under aftonen, natten eller tidigt på morgonen, i annat fall väljer
han endast natten för att söka sin föda. Han kan ej som andra hjortarter afbeta
gräset, ty dervid hindrar honom hans långa, slankiga öfverläpp; deremot afplockar
han utan svårighet högre gräs, lingon- och blåbärsris, ormbunkar, sqvattram och
blommande ljung äfvensom sädeshalm, hvarvid han, liksom vid afbrytande af qvistar,
med mycken skicklighet använder sin snabelformiga hängläpp. Då han af barkar ett
träd, nyttjar han sina framtänder som en mejsel, afskalar ett stycke bark, som han
fattar med tänder och läppar, och afrifver derpå uppåt långa barkremsor. Högre
grenar nedböjer han med hufvudet, afbryter derpå kronorna och äter af qvistarne
och barken. Härvid föredrager han träd och buskar med mjuk bark, såsom asp, ask,
vide och poppel, och icke sällan afskalar han alldeles barken på till och med ganska
stora aspar. Af barrträden föredrager han tallen, och endast i största nödfall
förgriper han sig på granen. Dricksvatten behöfver han ständigt och dricker mycket
för att släcka sin törst.

Elgen är en mästare i att simma och går ej blott af nödtvång i vattnet, utan
finner i likhet med många boskapsarter en verklig njutning i att bada och svalka
sig. På glanskis löper han i början rätt bra, men snart »uppvärmes», enligt jägarnes
utsago, eller möjligen rigtigare mjuknar den skarpa kanten på hofvarne, och då stupar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0466.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free