- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
447

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 3:e Familjen: Hjortdjur (Cervida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han ganska lätt och ofta. Under elgens gång uppstår ett knäppande ljud genom
lättklöfvarnes slag mot fotsulorna. Vid hastigt lopp lägger elgoxen hornen nästan
vågrätt till baka och sätter nosen högt i luften, hvarför han också ganska ofta
stapplar och lätt stupar; för att åter resa sig rycker han på ett eget sätt med benen och
sätter bakbenen långt framåt. – Elgen eger en utmärkt hörsel; deremot äro syn
och lukt mindre goda. Mot hans andliga begåfning strider ingalunda hans grofva
och dumma yttre.

Parningstiden plägar inträda i september eller oktober. Under denna tid äro
hannarne i ett tillstånd af högsta retlighet. Medan man eljest blott sällan, och äfven
detta endast af gamla djur, får höra ett groft, gält efterklingande ljud, uppstämma
nu deremot elgoxarne alldeles som kronhjorten, ehuru i kortare satser, ett mera
tjutande än skrikande läte, som nästan liknar dofhjortens, endast att tonen är
betydligt djupare. Med detta vrålande uppfordra de alla andra hannar till tvekamp, som
de utkämpa med vildt raseri. Äfven anfalla de menniskan under denna tid. Med
nosen mot jorden, såsom om de sökte ett spår, löpa djuren oroligt och rastlöst
omkring dag och natt, dagligen tilhyggaläggande många mil under det de oafbrutet
under flera dagar följa korna, äfven om de dervid nödgas simma öfver de bredaste
strömmar. De yngre hannarne förjagas af de äldre och vanka då såsom ursinniga
framåt i rak rigtning, besöka till och med bebodda trakter, som de eljest noga
undvika, och förlora lika mycket i hull och krafter som de gamla. I slutet af april
eller början af maj föder honan första gången blott en kalf, men för hvarje senare
gång två kalfvar, sällan af samma kön, hvilka dia ända till fram emot nästa
parningstid. Under sina första lefnadsdagar äro de så vanskapliga, att de i mer än ett
afseende påminna om en åsna, hvarmed äfven deras hjelplöshet öfverensstämmer.
Kons kärlek till sina kalfvar är mycket stor, och om dessa beröfvas henne, irrar
hon ofta flera dagar sökande omkring det ställe, der hon förlorat dem.

Utom menniskan eger elgen i trots af sin styrka flera andra farliga fiender:
framför andra vargen, lodjuret, björnen och jerfven. Vargen rifver vanligen elgen
om vintern, då snön är hög; björnen plägar smyga sig på enstaka djur, men anfaller
aldrig en hel flock; lodjuret och under vissa omständigheter äfven jerfven hoppa ned
på en elg, som framgår under det träd, i hvilket de sitta, klösa sig fast vid halsen
och genombita pulsådrorna. De äro härigenom det starka djurets farligaste fiender,
ty vargen och björnen måste se sig för, emedan elgen, äfven om han icke har några
horn, väl förstår att kraftigt försvara sig med sina hårda och skarpa framklöfvar,
som han använder med lika mycket eftertryck som framgång. Ett enda väl anbragt
slag af dem är alldeles till fyllest att för alltid oskadliggöra eller åtminstone
förlama en varg.

Elgen gör helt och hållet intrycket af ett af urverldens djur, och detta intryck
stärkes af hans beteende. I jemförelse med sina fränder är han trög och klumpig
så väl i andlig som lekamlig måtto. Han eger få af hjortarnes älskvärda
egenskaper, men deremot alla deras olater. – Kött, fäll och horn af elgen användas liksom
af hjortarne. Köttet är segare, men fällen fastare och bättre än af högdjuren; i
synnerhet aktades och betalades elghudar högt under medeltiden. Fordom hemtades
allehanda läkemedel af elgen, och vidskepelsen fann en riklig näring i alla de
underbara kurer, som verkstäldes med dem; för de gamla preussarne gälde djuret till
och med såsom en gudomlighet. I synnerhet stodo elgklöfvar högt i anseende och
pris, emedan de betraktades som ett utmärkt medel mot fallandesot och andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free