Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -
12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 3:e Familjen: Hjortdjur (Cervida)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 J DIS L ARE.
bergsgördeln mellan 1000 och 2000 meters höjd hans vanliga vistelseort. Han stiger
här aldrig ned i skogstrakten, och i allmänhet undviker han skogbeväxta ställen.
De kala bergsytorna och branterna, mellan hvilkas stenar några plantor växa, eller
de vida sträckor, som helt tunt täckas af renlafven, måste anses såsom hans
uppehållsorter. I Sibirien utför renen regelbundet vidsträckta vandringar. För att undgå
bromsarne (Oestrus) stiger han enligt Pallas om sommaren upp i de skogiga
bergen från de öppna trakterna och återvänder först inemot vintern till slätterna. Tid
Baranicha i Sibirien såg Wrangel två oöfverskådliga hjordar af vandrande renar,
som behöfde två timmar att färdas förbi. Lika storartade äro de vandringar, som
ö "
renen årligen företager på jordens vestra del. På våren komma de från Amerikas
fastland, bruka hafvets istäcke såsom en brygga till Grönland och stanna här till
’ *J CJ CJ
slutet af oktober, då de anträda återfärden.
Ken ens gång är ett temligen hastigt skri dt eller snabbt traf, hvarunder vid
hvarje steg höres ett egendomligt knäppande, ej olikt det buller, som frambringas
af en elektrisk gnista. Han simmar mecl lätthet, till och med öfver ganska breda
strömmar, och lapparne drifva hela hjordar öfver fjordarne från en ö till en annan.
De tama renarne gå visserligen blott efter någon motsträfvighet i vattnet, men de
vilda sky det deremot alldeles icke, i synnerhet om de äro stadda på flykt. Alla
jägare, som iakttagit vilda renar, tillskrifva dem klokhet, till och mecl en viss grad
af list; skygga och försigtiga äro de utan tvifvel i högsta grad. Om sommaren
föder den vilda renen sig af saftiga fjellväxter, särdeles af bladen och blommorna
af snö-rammkeln, syra, saponarier, solögon, svingel o. s. v. Om vintern uppgräfver
han renlalvar och af betar från stenarne snö- och påsklafvar. Gerna äter han äfven
knopparne och de unga skotten af dvergbjörken. I Norge inträder parningstiden i
slutet af september. Till dess har hannen, som i slutet af december eller i januari
afkastat hornen, återfått döm i fullständigt skick och vet att bruka dem. Med
högljudt skri kallar han sina medtäflare och vrålar oupphörligt på det mest
uttrycksfulla sätt under det han. inför den nu mycket ökade flocken består talrika strider
t/
mecl sina motståndare. I midten af april, således 30 veckor efter parningen, foder
honan en kalf.
Jagten på de vilda renarne fordrar en skicklig och ifrig jägare, som ej skyr
besvär och umbäranden, ty på den höjd, der de försigtiga djuren uppehålla sig,
finnas inga fäbodar, och en vandring öfver fjellen fordrar dugtiga vatteiistöflar och
härdade fötter, en bred rygg, som förmår uppbära packningen, och framför allt ett
starkt bröst, som timtals utan möda uthärdar klättringen upp och ned för branterna.
Dertill måste man noga gifva akt på allt, på väderleken och vinden, solens stånd
o. s. v. Man måste känna renarnes älsklingsplatser, vara förtrogen med deras vanor
och kunna smyga som en katt. Förmår man allt detta, blir likväl jagten svår, ty
villebrådets färg öfverensstämmer alltid så väl med dess omgifning, att det är
utomordentligt svårt att varseblifva en enstaka ren, som lagt sig, och att nalkas en
betande hjord lyckas ej så lätt. Alla’ hastiga rörelser måste dervid noga undvikas.
De norska jägarne hafva ett eget sätt att lägga sig på knä och åter resa sig:
centimeter för centimeter hopsjunka de formligen med likformig långsamhet och försvinna
så småningom, att eu betande ren, till och med om han ser gestalten, som allt jemt
förminskas, icke i den samma igenkänner en menniska. Krypande närmar sig derpå
jägaren mer och mer till flocken, och är glad om han lyckas komma närmare än
tvåhundra steg intill den samma. Så långt min erfarenhet sträcker sig, är hjorden
efter första skottet så häpen, att den i sin förvåning förblir stilla en god stund och<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0470.html
