- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
452

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 3:e Familjen: Hjortdjur (Cervida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

452

IDISLARE.

darne. Med deras tillhjelp sammandrifver han sin hjord, med deras tillhjelp samlar
han om våren sina djur vid kanten af en i hafvet utskjutande klippudde och tvingar
dem i vattnet för att simma öfver en 50 till 100 steg bred vik; med deras tillhjelp
infångas de svaga renarne, emedan dessa skulle drunkna under simningen, och med
deras tillhjelp jagas djuren till baka öfver viken om hösten, då hjorden betat sig till
krafter. Der tillgång finnes till goda beten, bygga lapparne en fålla, dit hundarne
hvarje qväll drifva djuren, hvarefter mjölkningen börjar, för hvilket ändamål hvarje
renko måste särskildt fångas och bindas. Här herskar för öfrigt ett stort tumult, ty
renarne löpa om hvar andra och påminna härigenom liksom genom sitt oupphörliga
bräkande om fåren, ehuru deras läte snarare låter jemföra sig med svinets grymtande.
Mjölken har en angenäm söt smak och är s.i fet som grädde. Om sommaren bereda
lapparne af den samma små välsmakande, ehuru något skarpa ostar, som sedermera
äro deras förnämsta föda och af hvilka de äfven koka en efter uppgift särdeles
smaklig soppa. Stor är den nytta, som de tama renarne göra sin egare genom allt
hvad djurets kropp lemnar till näring och nytta. Dessutom måste renen, särdeles
om vintern, fortskaffa hela familjen med alla dess egodelar från ett ställe till ett
annat. En duglig sådan dragare betalas gerna med 30 till 50 kronor, hvaremot en
vanlig ren blott kostar 10 till 16 kronor. Ingen ren inÖfvas på förhand till
dragare, utan man tager utan många omständigheter första bästa, starka djur ur
hjorden och spänner det framför den efter landets natur och renens egenskaper särdeles
väl afpassade släden, den s. k. »akjan». En god ren tillryggalägger med släden på
en timme en norsk eller ll/2 geografisk mil och drager 1) wog eller 288 skålpund,
men lastas vanligen blott med 4 till 5 wog. Om sommaren brukar man icke i Norge
låta renen tjena såsom dragare.

Dof hjortar. - Till renen sluta sig närmast D of hjort ar n e (Dama), som
kännetecknas af hannarnes nedtill trinda, tvåtaggiga horn, hvilka upptill utvidga sig till
aflånga skoflar med taggar i kanterna. Hindarna sakna horn. Dofhjortarnes
utbredningsområde sträcker sig söder ut ända till Saharas norra kant, åt norr till södra
Sverige och Norge. Numera finnas de kanske talrikare i norra Europas djurgårdar
än vilda i Spanien, Frankrike och Italien, men allra allmännast torde de väl
förekomma i England, hvarest de uppfödas i de stora godsegarnes djurparker. De älska
kuperade trakter, der grunda dalar omvexla med låga höjder; bäst trifvas de uti
lundar, små skogsdungar, på fält och i löfskog, der marken är beväxt ined kort gräs;
de äro sålunda liksom -skapade för parkerna, och för dessa kan man knappt tänka
sig någon vackrare prydnad än dof hjorten.

Dof hjorten (Dama vulgaris, fig. 194) är betydligt mindre än kronhjorten,
1,70 m. lång, inberäknadt den 19 cm. långa svansen, och 90 cm. hög. Gamla hjortar
bli 1,80 m. och derutöfver samt nå en höjd öfver manken af l m. med bakdelen 5
till 7 cm. högre. Intet villebråd visar så många förändringar i färgen som
dof-hjorten så väl efter årstiden som åldern. Om sommaren äro öfversidan, låren och
svansspetseri brimröda, undersidan och benens insidor deremot hvita. Svartaktiga
lingar omkransa ögon och mun. Ljusa fläckar äro spridda på kroppens öfversidor
från skuldrorna till låren. Om vintern blir öfversidau på hufvud, hals och öron
brungrå, på rygg och sidor svartaktig, undersidan askgrå, ofta med dragning i rödaktigt.
Alldeles hvita djur, som icke under någon årstid förändra färg, äro ingalunda säll-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free