- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
454

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 3:e Familjen: Hjortdjur (Cervida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

454

IDISLARE.

djur och årligen skjuta 8. Roande och angenäma äro de emellertid lika litet sonr
andra hjortar. I Sverige hålles dofhjorten i djurgården utanför Stockholm, vid
Ottenby pä Öland, Adelsnäs i Östergötland, Of veds kloster m. fl. ställen i Skåne.

*



Hjortar. - Hos de Egentliga hjortarne (Cervus) bära likaledes endast
hannarne horn med runda grenar eller spröt. Af de mer eller mindre talrika
taggarne-äro åtminstone tre rigtade framåt; ögon- och midteltaggar finnas alltid, de närmast
ofvan ögontaggarne stälda istaggarne äro deremot mindre regelbundet tillstädes. På
mellanfotens utsida stå hårknippen. Tårgroparne äro tydliga.

Den ståtligaste och ädlaste af dem alla är Kronhjorten (Cervus Elaplius,
fig. 195), som, ehuru smal, är kraftigt och vackert byggd och uppnår en längd af
2,30 m., hvartill kommer en 15 cm. lång svans. Höjden öfver manken är 1,50 m.T
öfver landen några cm. deröfver. Honan är betydligt mindre. Hjortens horn sitta
på en kort rosenstock och äro enkelt förgrenade, uppräta med många taggar.
Nederst utskjuter ögontaggen, som är rigtad framåt och uppåt; tätt ofvanom denna
uppträder den knappt mindre långa och Ijocka istaggeu; på hornets midt utväxer
midteltaggeu, och i spetsen bildar sig kronan, som likaledes sträcker sina taggar
framåt, men förändras på mångfaldigt sätt allt efter hjortens ålder eller individualitet.
Efter årstid, kön och ålder förändras kronhjortens färg. Om vintern är håret mera
gråbrunt, om sommaren mera rödbrunaktigt; ullhåret är askgrått med brunaktiga
spetsar. På nosen drager håret i svart, omkring anus i gult. Endast kalfvarne
hafva under de första månaderna hvita fläckar på den rödbruna bottenfärgen.

Kronhjorten finnes i nästan hela Europa, med undantag af dess allra
nordligaste delar; nordliga gränsen för hans utbredning är i Europa 65:te, i Asien 55:te
graden nordlig bredd; söder ut går han till Kaukasus och Mandschuriet. I alla
befolkade länder har han emellertid blifvit sällsynt eller till och med fullständigt
utrotad*, såsom i Schweiz och en stor del af Tyskland. Talrikast förekommer han i
Polen, Galizien, Böhmen, Mähren, Ungern, Siebenburgen, Kärnthen, Steiermark och
Tyrolen. Men vida allmännare är han i Asien, särskildt i Kaukasus och det södra
skogbeväxta Sibirien. I Sverige förekommer han numera i vildt tillstånd endast i
södra Skåne. På Kållandsö sköts det sista individet i början af 1840-talet. I
Östergötland, der han på 1600-talet var allmän, har han ej funnits sedan omkring 1770.
I Norge finnes han på några få ställen i vestra delarne af landet. Han älskar bergiga
trakter mera än slättlandet, och framför allt långa, sammanhängande skogssträckt>rr
helst löfskog. Här slå sig flera till sammans till större eller mindre flockar, som
skilja sig efter ålder och kon. De största flockarne bildas af honorna och de unga
hjortarne, de smärre af medelålders hjortar. I spetsen för flocken står alltid en hind,,
efter hvilken de öfriga rätta sig, äfven under parningstiden, så länge hjorten ej
drifver bindarna. Om vintern draga sig flockarne från bergstrakterna, om sommaren
stiga de ända upp till de medelhöga bergstopparue. Om dagen ligger djuret doldt
på sitt läger, men om aftonen går det ut på bete och tidigare om sommaren än på
vintern.

Alla kronhjortens rörelser äro lätta, prydliga och värdiga; i synnerhet utmärka
sig hannarne för sin ädla hållning. Deras vanliga gång är mycket lidande, i traf
springa djuren mycket hastigt och i fullt språng med otrolig snabbhet. Vid traf
framsträckes halsen långt framåt, vid galopp lägges den mer bakåt. Ofantliga hopp
utföras med lekande lätthet, hinder af alla slag öfvervinnas utan uppehåll, och i nöd-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free