- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
455

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 3:e Familjen: Hjortdjur (Cervida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HJORTAR.

455

fall öfversimmas breda strömmar, stundom hafsvikar. Af hjortens sinnen äro hörsel,
lukt och syn förträffligt utbildade, men om hans lynne och själsegenskaper äro
meningarna mycket delade. Jägaren vill gerna tilldela sitt älsklings villebråd alla
möjliga fullkomligheter, en opartisk iakttagare deremot, som jemför kronhjorten med
andra djur, dömer mindre gynsamt. Kronhjorten är skygg, men icke klok. Då
hans lidelser väckas, glömmer han ofta sin säkerhet. Älskvärd är han ingalunda,
Så snart han retas, rynkar han på öfverläppen, skär tänderna, förvrider ilsket
ögonen, böjer ned hufvudet och bereder sig att stångas. Honan synes mildare, mera
hängifven, kort sagdt älskvärdare, men har i sjelfva verket samma lynne som
hjorten. I det fria är hon mera rädd, ty hon saknar vapen, och öfvertager derför
regelbundet truppens ledning, men verkligt förståndig visar hon sig lika litet som
hannen. Deras utomordentligt fina sinnen, som vanligen i rattan tid förråda en fara
för dem, låta dem synas klokare än de verkligen äro. - Der hjorten vet sig åtnjuta
fullkomligt skydd, blir han emellertid mycket tillgänglig. På Pratern vid Wien stodo
fordom skaror af dessa härliga djur, hvilka så fullkomligt vant sig vid det ständiga
vimlet af promenerande, att de utan fruktan läto folket komma på 30 stegs
afstånd. En af dem hade småningom blifvit så tam, att han dristigt kom fram till
schweizerierna, gick omkring mellan borden och slickade damernas händer för att på
detta sätt bedja dem om socker eller bakelser. Annorlunda förhåller det sig, om
hjorten inspärras inom ett trångt område eller när bröttiden (parningstiden) inträdt,
hvilken alldeles omskapar hela hans sinnelag; de minsta obetydligheter kunna då
bringa honom i raseri, och vid sådana tillfällen anfaller han äfven menniskor. När
han tänker anfalla någon, böjer han ned hufvudet, rigtar ögontaggarne rakt emot
sin fiende och rusar på honom med sådan snabbhet, att det är svårt att undkomma.

. .

Äldre och nyare jagthistorier veta omtala många menniskor, som utan anledning
blifvit anfallna, sårade eller dödade af hjortar. I zoologiska trädgårdar fruktar man
mera för de inhägnade hjortarne än för tigrar och lejon, ty på dessa ser man genast
om de äro vid dåligt lynne, de förra äro deremot oberäkneliga och under
parningstiden rent af från sina sinnen. Lika fullt kunna hjorten och hinden till viss grad
tämjas och äfven läras många konststycken. August II af Polen åkte 1739 efter 8
hjortar, hertigarne af Zweibrucken och Meiningen hade till och med spann af hvita
hjortar. I fångenskap fortplantar sig kronhjorten utan svårighet och alstrar med
sina närmaste fränder fruktsam afkomma. Med stöd af denna erfarenhet har man
på senare tider många gånger och icke alldeles utan framgång gjort försök att para
kronhjorten med vapitin för att på skyddade trakter åstadkomma kraftigare vildt.

Allt efter årstiden är kronhjortens föda olika. Om vintern utgöres hon af den
gröna brodden och många plantor, som framspira vid källornas bräddar, af knoppar,
bark, ljung, björnbärsblad, mistel m. m., om våren af knoppar och friska skott med
eller utan löf, alla slags gräs och örter, senare af sädeskorn, rofvor, örter, frukter,
potatis, bok- och ekållon. Af salt är kronhjorten en lika stor älskare som de flesta
andra idislare.

*.

Äldre hjortar fälla hornen redan i februari, senast i mars, och få dem
fullständigt ersatta till slutet af juli; unga hjortar, särdeles ettåriga, bära hornen ofta
ännu i maj, men hafva likväl fått nya i augusti. Med hornfällningen står äfven
hårombytet i ett visst sammanhang, äfvensom könsverksaniheten. - »Kronhjortens
bröttid», säger Dietrich aus dem Winckell, »börjar med september månads
ingång, hos de äldre redan i slutet af augusti, och räcker till midten af oktober.
Den yttrar sig genom deras skrik - ett ljud, som, ehuru angenämt för jägaren,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free