- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
457

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 3:e Familjen: Hjortdjur (Cervida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HJORTAR.

457

ingalunda tilltalar musikaliska öron - och i samband härmed sväller halsen på dem.
I fall han får vara i fred, infinner hjorten sig då alltid för hvarje år på samma ställe,
så länge skogen ej blifvit fäld. I granskapet draga äfven honorna omkring i små
flockar af 6, 8, 10 till 12 stycken, men gömma sig, möjligen af behagsjuka, för
hannen. Denne trafvar oupphörligt omkring med nosen mot jorden för att uppvädra
dem. Påträffar han dervid yngre eller ettåriga hjortar, drifver han bort dem och
gör sig till enväldig herskare öfver honorna, dem han styr med största stränghet.
Ingen af dem får aflägsna sig ens trettio steg, utan han drifver alla till den utvalda
platsen, som snart trampas alldeles kal. Morgon och afton genljuder skogen af
hannens skrik, hvilken nu knappt unnar sig tid till att intaga nödvändigt foder och
blott stundom af kyler sig i något närbeläget vatten eller någon källa, dit honorna
måste göra honom sällskap. Skriket besvaras af andra mindre lyckliga medtäflare.
Dessa nalkas med föresats att våga allt för att genom tapperhet eller lisHntaga den
förres plats. Knappt får den hos honorna stående hjorten se en annan förr än han,
glödande af svartsjuka, ställer sig emot honom. Nu börjar en strid, soin ofta kostar
den ena, icke sällan båda lifvet. Rasande, med sänkta horn rusa de på hvar andra
och söka med beundransvärd skicklighet ömsom angripa, ömsom försvara sig.
Skogen återskallar af hornens sammanstötande, och ve den, som af ålderssvaghet eller
tillfälligtvis blottar sig! Genast ^nyttjar motståndaren tillfället att med den skarpa
ögontaggen gifva honom ett sår. Man känner exempel på att hornen vid en sådan
strid så intrasslat sig i hvar andra, att båda hjortarne, som. ej kunde lösgöra sig från
hvar andra, i följd deraf dogo, och äfven efteråt förmådde ingen mensklig kraft att
skilja hornen utan att skada dem. Binden går drägtig 40 till 41 veckor och föder
i slutet af maj eller i juni en kalf, sällan två. Då kalfningstiden nalkas, söker hon
ensamhet och lugn i den tätaste skogen. Under de första tre dagarne efter födelsen
äro kalfvarne så hjelplösa, att de ej röra sig från stället; modern lemnar dem sällan
och blott för en kort stund under dessa dagar, och till och med då hon blir skrämd,
aflägsnar hon sig endast så långt som hon anser nödvändigt för att afleda den verk-

o ej o o

liga eller inbillade faran. Anfallés hon då af en hund eller något vildt rofdjur,
påskyndar hon ej sitt lopp mera än jemt så pass som hon behöfver för att undkomma,
emedan hon vet sig derigenom säkrast skola afleda fiendens uppmärksamhet från
kalfven. Knappt är faran förbi förr än hon genast återvänder till sin älskling.)-

Kronhjortens fiender äro vargen, lodjuret och jerfven, mera sällan björnen.
Vargen och lodjuret torde väl vara de svåraste. Menniskan är dock alltid den värsta
fienden, ehuru hon numera icke förföljer och dödar kronhjorten på sådant afskyvärdt
sätt som förr. Jagten är mycket inskränkt, och de flesta nu lefvande jägare till
yrket torde icke hafva skjutit en kronhjort: sådant villebråd sparas för förnämare
herrar. - Fordom hade vidskepelsen mycket att syssla med alla delar af kronhjorten, i
våra dagar tyckas blott kineserne hysa dylika föreställningar, då de använda de ännu
mjuka hornen till läkemedel och betala dem orimligt högt.

Kronhjorten har blott få verkligt närstående fränder. I nordvestra Afrika
lefver en hjort, som under namn af Cervus barbarns skiljes från honom, men
ingalunda obetingadt kan anses såsom en egen art, snarare blott såsom varietet, emedan
han i hvarje afseende mest liknar kronhjorten. Dernäst kommer en ståtlig hjortart
från Persien, som äfven visar mycken öfverensstämmelse med honom, men genom
betydligare storlek och starkare man på nacken tillräckligt skiljer sig för att erhålla
ett eget artnamn, Cemis Walliclm. Slutligen böra vi hit räkua den största af alla
egentliga hjortar, Nordamerikas Vapiti (Cervus canadcnsis). Alla öfriga hjortarter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0477.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free