- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
475

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SPETSBOCKAE, MEXDESANTILOPER. SKKUFHOKX-ANTILOPER.

475

från roten ringlade och antingen raka eller svagt böjda bakåt och utåt. Såsom
gruppens urbild betraktas vanligen Passanen, kapkolonisternes Gemsbock (Oryx
capensis), ett stolt ’djur af 2,80 m. längd, hvaraf 40 cm. komma på svansen, och
1,20 m. höjd öfver skuldrorna. Så vidt vi hittills känna, finnes passanen blott i
södra Afrika; i det nordöstra ersattes han af en annan art, B e is an (Oryx Beisa, fig.
206), sannolikt de gamles Oryx, hvars färg skulle likna »vårens mjölk». Han är
lika stor som passanen, har äfven mer eller mindre raka, meterlånga horn och
liknar för öfrigt denne till färg och teckning. Beisan bebor kustlandet från Abessinien
norr ut till vändkretsen, söder ut till somalernes område. Den af oss vanligen
kallade Sabelantilopen, som araberne kalla Steppkon (Oryx leiicoryx), är
något klumpigare än de öfriga och bär lika långa, med trettio till fyrtio ringlar
försedda, svagt böjda, utåt och bakåt rigtade horn. Sabelantilopen utbreder sig öfver
norra delen af inre Afrika, söder om Sahara och Egypten.

Vanligen anträffas spetsbockarne eller, som de ock kallas, oryxantiloperna parvis
eller i mycket små flockar, ofta till och med blott en hona med sina ungar. Endast
de snabbaste hästar äro i stånd att någon gång upphinna dem. Araberne i Bahiuda
och Bakhara-stammen, hvilka ega utmärkta hästar, pläga pröfva dessas snabbhet vid
förföljandet af oryxantilopen, och då denne i sista ögonblicket söker möta faran, stöta
de sin lans mellan hornen uppifrån i djurets bröst. Om det retas, angriper också
detta sin fiende ined raseri och är ganska farligt. Hottentotterne våga heller icke,
om de äro ensamma, angripa eller förfölja gemsbocken, ty han vänder sig genast
emot dem. Ingen annan antilop-art lär visa en så praktfull anblick som en flyende
oryxantilop. Ej sällan anträffas han i andra autilophjordar, öfver hvilka han
tillkämpat sig anförarskapet. Kött och fäll användas på vanligt sätt. Passanens och
beisans raka horn nyttjas ofta till lansspetsar. Man väntar till dess hornskalen vid
börjande förruttnelse lossna från de starka tapparne, af drager dem och fäster dem på
vanliga lansskaft. Européerne på Kap låta äfven polera och förse dem med
silfver-knoppar, hvarefter de använda dem till spatserkäppar.

Mendesantiloper. - Mendesautiloperna (Addax) sluta sig närmast till
oryxantiloperna, från hvilka de skiljas genom mer eller mindre . skrufformigt böjda
horn. På de egyptiska forulemningarna äro de ofta framstälda, och de mendeshorn,
som smycka hufvudet på det gamla Egyptens gudabilder, prester och konungar, äro
afbildade efter dessa antilopers horn. Mendesantilopen (Addax nasomacidatits)
finnes i Östra Afrika, enligt nornadernes försäkringar på de torraste ställena, der vidt
och bredt ej en droppe vatten anträffas. De förnäma bland nomad- och
beduin-stammarne betrakta honom såsom det ädlaste jagtbyte och anställa hetsjagter på
honom dels för att pröfva sina hästars och vindthundars snabbhet, dels för att använda
köttet och dels äfven för att infånga ungarne, som sedan uppfödas.

Skrufhorn-antiloper. - Skrufhornantiloper (Strepsiceros) kallas några stora
antiloper med skrufformigt vridna, sammantryckta och kantiga horn, som blott bäras
af hannarne, samt brokig, strimmig eller eljest med ljusa färger tecknad fäll. Hit
hör Kudun (Strepsiceros Kudu, fig. 207), som i storlek öfvergår vår kronhjort och
knappt står efter för elgen, ehuru han icke uppnår dennes vigt. Gamla bockar kunna
från nosen till spetsen af den 50 cm. långa svansen mäta 3 m., uppnå en höjd öfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0495.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free