- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
479

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ELGANTILOPER. NILGAUAXTILOPER.

på kroppssidorna isabellfärgad^vtterst kort och slät hårbeklädnad, men den upprätt
stående manen var svart. I de af mig beresta trakterna tyckes fallen alltid vara
tydligt strimmig, hvilket helt säkert icke är ett kännetecken på ungdom, såsom
inånga resande förmoda, emedan jag sett gamla bockar, som på båda sidorna hade
femton smala, parallela strimmor af rent hvit färg.» - Elgantilopen utbreder sig
öfver alla för honom lämpliga trakter i Afrikas hela södra hälft samt långt norr
om eqvatorn. I förra århundradet lefde han äfven inom Kaplandets kolonier, men
har nu drifvits till baka till det inre af verldsdelen och blifvit ytterst sällsynt söder
om stenbockens vändkrets. Hans mest omtyckta" betesplatser utgöras af gräsrika
slätter, sparsamt beväxta med mimosor. Härifrån går han under den torra årstiden
ned till de vattenrika lågländerna. I synnerhet älskar han låga, med mimosor
beväxta sandkullar, som likt öar i hafvet uppskjuta öfver den steniga, växtlösa slätten
i södra Afrika. Vanligen ser man honom i flockar af åtta till tio djur, bland hvilka
en, högst sällan två äro hannar. Vid vissa årstider skocka flera sådana flockar sig
till sammans till större hjordar, och Harris omtalar en sådan, som torde hafva
räknat inemot trehundra djur. På afstånd liknar en sådan hjord ända till för vexling
vår vanliga boskap. Några af djuren gå långsamt betande fram och till baka,
andra sola sig, andra åter hvila sig och idisla i mimosornas glesa skugga: kort sagdt,
de likna fullkomligt betande kor. - Om elgantilopen infångas ung, låter han lika
lätt, kanske till och med lättare, tämja sig än godmodiga vilda arter af de äkta
boskapsdjurens familj, ställer sig utan betänkande under en kalfälskande kos vård,
blandar sig sedan med hornboskapen på betet och visar sig till och med på äldre dagar
jemförelsevis mild och lydig. Äfven eger han boskapens godmodighet och enfald och
fortplantar sig utan svårighet i fångenskap, hvarför man ansett honom särdeles
lämplig att införas i Europa och dermed gjort åtskilliga försök med lycklig påföljd. -
Han jagas nästan uteslutande till häst och hetsas till dess han utmattas, då han
ned-skjutes. En lycklig jagt på elgantilopen är särdeles inbringande. En tung elan d
väger öfver 500, det kring hjertat aflagrade fettet ensamt stundom 25 kilogram.
Djuret styckas genast, der det stupat, och köttet antingen torkas eller insaltas,
packas "i fållar och föres på en medförd vagn till hemmet, der det rökes och bildar
ett helsosamt och billigt födoämne; fettet blandas med talg och alun, och deraf
tillverkas goda ljus; huden slutligen, som är ovanligt tjock och seg, arbetas till
förträffliga remmar.

Nilgauantiloper. - Från Indien har på senare tider ofta kommit till Europa en
antilop-art, Nil ga u e n (Portax pictus, fig. 210), som resande omtala under namn af
Blåoxen. Till skapnad och färg är nilgauen en af familjens mera
anmärkningsvärda medlemmar och intager på visst sätt sin plats mellan hjortarne och de
egentliga boskapsdjuren. Hornen äro omkring 18 cm. långa och tillkomma båda kön en t
men äro betydligt mindre hos honan och kunna hos henne äfven helt och hållet saknas.
Den vanliga färgen är ett i mörkbrunt dragande askgrått med svag skiftning i
blåaktigt. Två hvita ringar omgifva nedre delen af fötterna, en stor halfmånformig
svart fläck finnes på strupen. Hjessan, pannan, nackmanen och halstofsen äro
svartaktiga. Gamla honor hafva en blekare, om hjorten påminnande gråbrun färg.
Fullväxta bockar bli l,4o m. höga öfver skuldrorna och 2 m. långa. Ostindien och
Kaschmir, i synnerhet landsträckan mellan Delhi och Lahore, äro nilgauens hemland.
I kustländerna är han sällsynt, men talrik i det inre. Han är vida mera beslutsam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0499.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free