Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -
12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
IDISLARE.
inträffa sådana, sker det sällan vid jagten, utan vid plockandet af de förföriska
edel-weissblommorna. På ställen, der faran är ögonskenlig, hända äfven sällan olyckor,
emedan man går försigtigt till väga. Naturligtvis får man icke lida af svindel, och
inträffar detta, kan man hjelpa sig med en klunk rom, konjak eller dylikt; kanske
hjelper äfven anblicken af de sig närmande gemserna. För öfrigt får man
naturligtvis icke tro att gemser och jägare alltid behöfva speta på branterna såsom flugor
på en vägg. Terrängen är ofta så gynsam, att man utan särdeles konst och möda
ernår sitt byte. Då en flock nalkas, har man ofta nöjet att iakttaga, hvilket
sorglöst slägte gemserna äro. Ty hufvudtruppen öfverlemnar omsorgen om säkerheten
åt den anförande honan, och då hon står stilla för att lyssna och försäkra sig om
hvad som bör göras, stångas och brottas de öfriga, om icke drifvarne komma dem
allt för nära. - Ju vildare trakten är, desto angenämare är jagten. Då man
tillbringat flera timmar på ett sådant ställe, försänkt i betraktelser, och plötsligt
skrämmes upp af de fallande Stenarnes buller för att få se en gammal bock, ’svart,
som den onde’, komma fram om ett hörn och stiga utför branten allt närmare och
närmare - är det väl underligt, om man då angripes af jagtfebern? Det händer
väl mången ung skytt, att tänderna skallra på honom! Men går det bra och skottet
träffar rätt och bocken störtar öfver stenar och alprosor ned i dalen, medan ekot
åteiijuder från berg till berg - hur skall jag väl förklara, huru man då känner sig
till mods? Kallen det gerna en materiel njutning, en beklagansvärd grymhet, kallen
det huru I viljen, ni Jagtens belackare; men vi andra ropa gladt: lefve jagten!’»
Gemsen kan som villebråd i smaklighet jemföras med allt annat vildt, ja,
öfverträffar enligt min åsigt till och med rådjuret, som dock anses för det läckraste
europeiska villebråd, emedan gemsköttet utmärker sig genom sin aromatiska, med
ingenting jemförliga bismak. Endast under parningstiden smakar det illa och påminner om
getkött, hvilket efter vederbörlig behandling af de uppfinningsrika schweiziska
värds-husvärdarne ofta serveras främlingar såsom gemsstek. Lika värdefull som köttet är
fallen, sorn förarbetas till förträffligt läder. Äfven hornen användas på mångahanda
sätt. - Såsom unga låta gemserna tämja sig.
*
Steppantiloper. - I östra delen af vår verldsdel lefver Steppantilopen eller
ryssarnes*Saiga, Saigak, kalmuckernes Grorossun (Colus tataricus, fig. 214), som
till skapnad och lynne påminner om fåret, men i andra afseenden äfven om renen.
Bålen är tjock, benen smala och låga, fallen utomordentligt långhårig och tät.
Mest utmärkande för djuret är den särdeles rörliga nosen, som skjuter fram öfver
käken. Den är hoptryckt ända från pannan, med en långsgående fåra upptill, och
kan sammandragas i veck. Dess trubbiga spets genomborras af runda, i kanten
håriga näsborrar, så att det hela bildar en formlig snabel. Bockens horn äro
lyr-formiga, nedtill tecknade med otydliga ringar, strimmiga, i spetsen afsmalnande och
släta, bleka och genomskinliga. Rygg och sidor äro om sommaren grågulaktiga,
benen nedom knäet mörkare, halsens och bålens undersida äfvensom benens insidor
hvita, panna och hjessa gulgrå eller askgrå. Mot vintern blir fallen ljusare och
erhåller blekt grågulaktiga hår med hvitaktiga spetsar. En fullväxt bock blir l,3o m.
lång, hvaraf 11 cm. komina på svansen, med en höjd öfver skuldrorna af knappt 80
cm. Hornens längd utgör 25-30 cm. - Saigan bebor östra Europas och Sibiriens
stepper från polska gränsen till Altai. Från de södra Donauländerna och Karpaterna
träffar man honom på sydöstra Polens stepper, i Lilla Ryssland långs Svarta hafvet,.<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0506.html
