- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
489

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GETTER.

489

nosryggen och kinderna äro bruna; hakskägg och svans äro hvitaktiga. Honan är
mindre och har lättare horn, men liknar till färgen hannen.

Gnun bebor södra Afrika till eqvatorn/ Förr var han talrik i Kaplandet, men
är numera utrotad så långt européerne framträngt; deremot finnes han ännu i mängd
i hottentotternes och kaffrernes länder. »Naturen», säger Harris, »har skapat
gnun af nyck, och det är knappt möjligt att utan skratt åse hans oviga rörelser: åt
alla rigtningar svänger och böjer han sig, med det ludna hufvudet nedböjdt mellan
de kraftiga, muskelstarka benen och den långa, hvita svansen vajan.de i vinden; och
sålunda gör det skygga djuret på en gång ett vildt och ett löjligt intryck. Plötsligt
står han stilla och ser ut som ville han försvara sig: han lägger hufvudet, som vore
han färdig att stångas, hans ögon blixtra, och hans grymtande, som påminner om
lejonets rytande, ljuder kraftigt och uttrycksfullt; derpå piskar han plötsligt sidorna
ined svansen, hoppar, stegrar sig, vrider och vänder sig, faller ned på hasorna, reser
sig åter, och om ett ögonblick rusar han i väg öfver slätten, så att dammet yr i
hvirflar.» Så snart en jägare närmar sig en gnuflock, börja djuren slänga de hvita
svansarne fram och till baka, hoppa högt, stegra sig och sätta derpå i väg efter hvar
andra i väldiga skutt med största hastighet. I fångenskap visar gnun sig ofta
obändig och vild, otillgänglig för smekningar och tämjande, men också temligen likgiltig
för frihetens förlust.

*



Getter och Får bilda en annan underfamilj (Caprina), lätt skild från
antiloperna genom sin jemförelsevis klumpiga kroppsform.

Getter. - Getterna (Capra) hafva en kraftig och stark bål, som hvilar på
starka, icke särdeles höga ben. Halsen är kort och tjock, hufvudet jemförelsevis kort
ined bred panna, svansen, som plägar bäras upprätt, trekantig och på undersidan
naken. Ögonen äro stora och lifliga. Tårgropar saknas. De afrundadt fyrkantiga
eller i tvärsnitt rhombiska hornen tillkomma båda könen, men äro hos bockarne
vanligen mycket tyngre än hos honorna. De böja sig antingen helt enkelt
halfmån-formigt bakåt eller derjemte med spetsame lyrformigt utåt. Hårbeklädnaden är af
två slag, emedan den finare ullen täckes af längre, groft stickelhår, som hos många
arter ligger temligen tätt intill kroppen, hos andra åter på vissa ställen förlänges
till en man och hos de flesta på kind och haka bildar ett styft skägg. Pelsens färg
lir vanligen brun eller grå. Egendomlig för dessa djur är den genomträngande lukt,
den s. k. bockstanken, som de, i synnerhet under parningstiden, sprida omkring sig.

Ursprungligen bebodde getterna mellersta och södra Asien, Europa ooh norra
Afrika, men numera hafva de tama arterna utbredt sig öfver hela jorden. Alla de
vilda arterna bebo bergstrakter, i synnerhet de höga bergen, der de uppsöka ensliga,
inenniskotomma ställen; de flesta gå till och med upp öfver gränsen för den eviga
snön. De uppehålla sig på soliga ställen med godt bete, glesa skogar, klintar och
steniga sluttningar äfvensom kala klippor, som uppskjuta ur den eviga snön och isen.
Alla äro de sällskapsdjur och lifliga, rörliga, oroliga, kloka och odygdiga. Utan
uppehåll springa och hoppa de omkring; endast medan de idisla ligga de stilla på ett
och samma ställe. Blott gamla bockar, som skilt sig från hjordarne, lefva ensamma,
men de öfriga hålla troget till sammans. Ehuru de både dag och natt äro i rörelse,
föredraga de likväl dagen. Vid hvarje tillfälle visa de sin skicklighet i att klättra
och hoppa, och dertill ett mod, en beräkning och en beslutsamhet, som länder dem
till all heder. De öfverskrida med säkra steg de farligaste ställen i bergen, utan att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free