- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
490

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

490

IDISLARE.

svindla stå de på de smalaste klippkanter, med likgiltighet skåda de ned i de
fruktansvärdaste afgrunder, bekymmerslöst, ja, nästan öfvermodigt beta de på nästan
lodrätt nedstupande branter. De ega en jemförelsevis ofantlig styrka och en
beundransvärd uthållighet, äro derför också särdeles passande att bebo fattiga trakter, der de
under kamp och strid nödgas skafia sig hvarje blad, hvarje grässtrå. Sins emellan
lekfulla och upptågsmakare, visa de sig försigtiga och skygga mot främmande varelser
och fly vanligen vid minsta buller, ehuru man ej alldeles kan säga, att detta sker blott
af fruktan, ty i nödfall strida de modigt och ådagalägga ett visst tycke för
slagsmål, som passar dem förträffligt.

Alla slags saftiga bergväxter utgöra deras föda. I hög grad läckermunnar,
utsöka de först det bästa och utvälja sådana platser, som erbjuda dem godt bete,
hvarför de ofta vandra från ett ställe till ett annat. Alla arter älska salt och
begifva sig ganska regelbundet till de ställen, der sådant finnes. Vatten kunna de
icke undvara; också undvika de trakter, som hvarken ega källor eller bäckar. De
högre sinnena synas vara temligen likformigt utvecklade hos dem. De hafva god
syn, hörsel och lukt, många arter vädra på otroligt stort afstånd. Deras andliga
gåfvor äro äfven stora, och man måste anse dem for kloka och förståndiga djur,
ehuru deras minne visserligen icke är särdeles godt. Dock lär erfarenheten dem
snart att med mycken slughet och list möta hotande faror. Många arter hafva ett
nyckfullt, andra åter ett verkligen elakt och bakslugt lynne. - Ungarnes antal
vexlar mellan en och fyra. Alla vilda arter föda högst två, de tama blott sällan
fyra killingar, som komma till verlden med öppna ögon och redan efter några
minuter kunna följa de gamla. Redan under sin första lefnadsdag löpa de vilda
getterna omkring i bergen med samma djerfhet och säkerhet som föräldrarne.

Man kan tryggt säga, att getterna äro öfvervägande nyttiga djur, ty den skada
de göra är så obetydlig, att den knappt kan tagas med i räkningen, hvaremot rnanT
särdeles i sådana trakter, der man använder djuren att afbeta platser, hvilkas
tillgångar eljest skulle gå förlorade, drager stor nytta af dem. De öde bergen i södra
delen af vår verldsdel äro stundom formligen betäckta af gethjordar, hvilka afbeta
gräset äfven på sluttningar, der ingen menniska kan sätta sin fot. Af de vilda
arterna kan man använda kött, fäll, horn och hår, och de tama getterna äro icke
blott fattig mans bästa vän, utan i södern snart sagdt de enda mjölkdjuren.

Stenbock ar ne, som enligt några forskares åsigter bilda ett eget underslägte
(Capra), bebo gamla verldens berg på höjder, der andra stora däggdjur skulle
om-komina af brist. En art (Capra Ibex) bebor Alperna, en annan (Capra pyrenaica)
Pyrenéerna och andra spanska berg, en tredje (Capra caucasica) Kaukasus.
Dessutom finnes en stenbock (Capra sibirica) i Sibirien, en (Capra Heden) i Steniga
Arabien, en tredje (Capra Walie) i Abessinien och en fjerde (Capra Skyn) på
Himalaya. Alla dessa djur likna hvar andra mycket till utseende och färg och skilja
sig hufvudsakligen blott genom hornen och skägget på hakan.

Alpstenbocken (Capra Ibex} fig. 216) är ett stolt och präktigt djur, som
uppnår en längd af 1,50 till l,eo m., en höjd af 80-85 cm. och en vigt af 75-100
kilogr. Hornen kunna erhålla en längd af 80 cm. till l m. och en vigt af 10-15
kilogr. Hos honan likna de mera hornen hos en vanlig tam gethona än hannens
och äro jemförelsevis små, nästan alldeles runda, på tvären skrynkade och enkelt
krökta bakåt; till och med hos ett fullväxt djur bli de ej mer än 15-18 cm.
Om sommaren är en rödaktigt grå, om vintern en gulaktigt grå eller blekgrå färg
förherskande. Ryggen är föga mörkare än buksidan, långs dess midt löper en svagt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0510.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free