- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
495

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GETTER. 495

Den ädlaste af alla är sannolikt Angorageten (C apr a liircus an g or en si s. fig.
218), enligt några forskares åsigt en afkomling af skrufhornsgeten. Endast ansigtet,
öronen och nedersta delen af benen hafva kort, slätt åtliggande hår, den öfriga
pelsen är utomordentligt rik, tät och lång, fin, mjuk, glänsande, silkeslen, lockigt krusig
och företrädesvis bestående af ullhår, som nästan täcka det sparsamma gröfre håret.
Båda könen bära ett temligen långt, styf hårigt, sträft skägg. Färgen på håret är
bländande hvit, mera sällan förekomma mörka fläckar på den ljusa bottnen. Om
sommaren affaller ullen i stora tappar, men återväxer ganska snart. Franska
får-egare hafva funnit ullen på en angoraget väga mellan 1250 och 2500 gram. - För
cle gamle tyckes angorageten hafva varit alldeles okänd. Belon är den förste, som
omtalar en get, hvars ull är fin som silke och användes till kamelotgarn. Sitt namn
har geten efter den lilla staden Angöra i paschalikatet Anadoli i Mindre Asien, den
redan i forntiden berömda handelsstaden Ankyra. Hennes hemlands trakter äro om
sommaren torra och heta, men vintern är mycket kall, ehuru den blott varar 3 eller
4 månader. Först då ingen föda längre finnes på bergen, införas getterna i dåliga
stall, men hela den öfriga delen af året få de tillbringa på betet. Under den heta
årstiden tvättas och kammas ullen flera gånger i månaden för att bibehålla och stegra
dess skönhet. - Antalet getter, som underhållas i Anadoli, beräknas till en half million;
på en bock komma ungefär hundra getter. Man har gjort den iakttagelsen, att ullens
finhet aftager med djurens ålder. Hos ettåriga djur är den underbart skön; redan på
andra året förlorar den något, från fjerde året blir den allt sämre, och sexåriga djur
måste slagtas, emedan de ej mera lemna någon duglig ull. - Redan vid första
underrättelse man erhöll om angorageten försökte man dess införande i Spanien och
Frankrike. Till Sverige infördes hon af den om en förbättrad fårafvel liksom i öfrigt högt
förtjente Alströmer. På nytt infördes angorageten 1854 till Frankrike af
sällskapet för införandet af utländska djur, och det påstås till och med att ullen af de
i Frankrike födda djuren skall vara finare än hos deras föräldrar. Dess afvel har
äfven visat sig långt mer vinstgifvande än fårafveln, hvarför man kan hoppas på
det värderika djurets vidare spridning.

Knappt mindre dyrbar är Kaschmirgeten (Capra liircus laniger), ett
temligen litet men nätt bygdt djur med en kroppslängd af l,5o m. Hennes
utbrednings-krets räcker från Stora och Lilla Tibet öfver Bokariet till kirgiserues land. I
Bengalen har hon blifvit införd. På Tibets berg, der hon träffas äfven under den
starkaste kölden, är hon talrik. Då Ternaux, som införde schal väfverierna i
Frankrike, kom på den tanken att skaffa sig kaschmirgetter, lyckades det visserligen
Jau-bert att i april 1819 till Marseille öfverföra 400 stycken, som voro återstoden af
en hjord på 1300 getter, men bockarne befunno sig i ett så dåligt skick efter resan,
att föga utsigt fans om stammens vidmagthållande. Lyckligtvis kunde Di ar d och
Duvaucel från Indien hemsända en kaschmirbock till zoologiska trädgården i Paris,
och denne blef stamfader för alla kaschmirgetter, som lefva i Frankrike och årligen

^"^ ..

inbringa landet en summa af 15 till 20 millioner francs. I Österrike och
Wurtemberg har af vein ej kunnat upprätthållas.

Den nytta, som tamgeten gör, har föranledt hennes spridning öfver hela
jorden, åtminstone bland alla folk, som föra ett någorlunda regelbundet lif. - Bocken
eger i sitt hela uppträdande någonting allvarligt och värdigt, visar sig ock modigare
än geten. Strider med menniskan eller andra djur äro sällan allvarligt menade; det
synes som ville bocken blott visa sin stridslust och icke skada sin motståndare. -
Geten har af naturen mycken tillgifvenhet för menniskan, är äregirig och högeligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0515.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free