- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
499

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÅR. 499

Hornen äro på främre tvärsidan 7 cm., på den breda sidan 14 cm. och från roten
långs deras böjning till spetsen 1,22 m., med ett afstånd af 93 cm. mellan spetsarne.
Argalin förekommer från bergen i distriktet Akmolinsk ända till sydostkant en af
den mongoliska högslätten och från Altai till Alatau, möjligen ännu sydligare.

Katschkaren (Ovis Polii) synes blifva ännu större än argalin. Den f ull växta
bocken är enligt Stolicza 1,96 m. lång, enligt Sewerzoff till och med 2,o4 rn.
utan svans. Hans hufvud är 35, svansen 11 cm., höjden öfver skuldrorna l,2o m.
och vigten 14 pud eller 230 kilogr. Hornens längd går till l,5o m.-och derutöfver
med ett omfång vid roten af 50 cni. Katschkaren förekommer ej blott i
Thianschan-området och norra Tibet, utan äfven i andra högländer i det inre Asien. Till sin
uppehållsort väljer han ställen, som föra honom till sammans med den vilda j åken,
många bergsantiloper och stundom äfven med kulanen.

Med Tjockhornsfåret (Ovis montana) anses ett på Kamtschatka lefvande vildt
får likartadt. Richardson och efter honom Audubon uppgifva, att tjockhornsfåret
bebor klippbergen från 68° till 40° nordlig bredd och icke finnes öster om dem,
men deremot i alla vester om dem belägna länder, äfven i Kalifornien. Fullväxta
bockar hafva en längd af l,9o m., hvaraf blott 12 cm. komma på svansen, och en
höjd öfver skuldrorna af 1,05 m.; tackan blir 1,40-1,50 m. lång och 90-95 cm.
Iiög. Bocken uppnår en vigt af ända till 175 kilogr., hvaraf hornen ensamt väga 25
kilogr.; tackan uppnår en vigt af 130-140 kilogr. Detta fårs varaktiga och starka,
men på samma gång mjuka och böjliga hud är mycket eftersökt af indianerne till
förfärdigande af deras vackra läderskjortor.

Såsom de tama fårens ursprungliga stamföräldrar anses af somliga forskare
muff lönen, andra åter argalin, andra åter Lilla Tibets Scha (Ovis Vignei). En sak
synes dock framgå af historietaflorna på de egyptiska fornminnena, nemligen att
faret senare än alla andra husdjur blifvit af menniskan tämdt. Enligt Diimichens
meddelanden uppföddes åtminstone under det egyptiska rikets senare tider tamfår,
hvilka mycket liknade de än i dag i Nildalen förekommande fåren; dermed är
emellertid frågan om fårens härstamning icke bringad närmare sin lösning, ty de
ifrågavarande racerna likna lika litet som de öfriga de vilda fårarterna, och just deri att
de alla äro de vilda arterna olika, öfverensstämma de tama fåren-sins emellan. Det
antagandet synes derför fullkomligt rättfärdigadt, att de olika fårracerna endast äro
konstprodukter, som menniskan tillvägabragt, föränderliga till skapnad och storlek,
hornbildnmg och ullbeklädnad, lefnadssätt, lynne och alla öfriga egenskaper. Ett
uppräknande af dem alla är derför af ringa vigt och för vårt ändamål olämpligt.

Såsom det vigtigaste och mest inbringande af alla tama får anses
Merino-fåret (Ovis aries hispanica, fig. 221), som bevisligen i Spanien utbildats till sitt
nuvarande skick och småningom användts att förädla nästan alla europeiska racer.
Merinofåret är af medelstor och fyllig kroppsbyggnad och utmärker sig genom stort
långs nosryggen hvalf dt hufvud med platt panna, små ögon och stora tårgropar,
medelmåttigt långa, smalt tillspetsade öron, starka från roten åt sidorna och bakåt
böjda samt derpå i dubbla skruf vindningar åter framåt och uppåt vända horn, som
vanligen blott tillkomma bocken, kort och tjock, starkt veckad, nedtill nedhängande,
på strupen kraf likt utbugtad hals, jemförelsevis låga men. starka ben och trubbigt
tillspetsade hofvar, äfvensom en ytterst tät pels, bestående af kort, mjuk och fin,
högst regelbundet krusig ull. I Spanien åtskiljer man tre hufvudracer: en t ref in a
eller den uiedelfina, den talrikaste, cchurra, en mindre talrik, och m er i no, den
ädlaste sorten af dem alla, men som numera beklagligtvis allt mer förminskas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0519.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free