- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
503

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MYSKOXAE.

503

mögenheterna äro ringa; emellertid visa de vilda oxarne långt mera förstånd än de
tama, som icke behöfva anstränga sina själskrafter. De äro i allmänhet milda och
förtroliga mot varelser, soni icke äro farliga för dem eller besvära dem, men visa sig
äfven öfver all måtta vilda, trotsiga och i hög grad modiga. Med dödsförakt angripa
de alla rofdjur, äfven de starkaste, och använda sina fruktansvärda vapen med sådant
eftertryck, att de vanligen blifva segrare. Sins emellan komma de på det hela
taget godt öfverens, slåss likväl vid vissa tider gerna; i synnerhet utkämpa hannarne
vid parningstiden praktfulla och farliga strider.

Oxarne äta många olika växtämnen: blad och späda knoppar, skott och qvistar
af de mest olikartade trädslag, gräs och örter, bark, mossa och lafvar, träsk- och
vattenväxter, till och med skarpkantade starrgräs och rörväxter. I fångenskap lefva,
de af alla slags växtämnen. Salt är för dem en stor läckerhet, vatten ett behof;
inånga vältra sig också gerna i gytjiga pussar eller ligga hela timmar i floder och
dammar.

Efter 9 till 12 månader föder kon en enda unge, sällan två. Kalfven är alltid
fullkomligt utbildad och efter ganska kort tid i stånd att följa modern, som behandlar
honom med stor ömhet, låter honom dia, slickar och smeker honom och försvarar
honom i faran. Efter 3 till 8 år är ungen fullväxt och kan fortplanta sig, med 15
till 50 år deremot börjar djuret bli ålderdomssvagt. - De flesta ox-arter kunna
tämjas och foga sig då villigt efter menniskan, lära känna och älska sin vårdare,
följa hans kallelse och lyda till och med ett litet barn, men föredraga dock
egentligen icke sin herre framför andra menniskor, utan behandla alla lika vänligt.

Jagt på vilda oxar är ibland de allra farligaste. Ett lejon eller en tiger är
icke förskräckligare än en retad tjur, hvars blinda raseri ej känner några gränser.
Men just derför bedrifvas dessa jagter med största lidelse, och många folkslag anse
dem för de berömligaste af alla. Mot den nytta, som den tama boskapen gör,
försvinner alldeles den ringa skada, som de vilda ox-arterna åstadkomma och som på
sin höjd består i en del träds och buskars af gnagande och förstöring äfvensom i
åtskilliga härjningar på gräsväxten och i planteringar; de tama tjena menniskan i alla
afseenden: med sitt kött, sina ben, sin hud, sina horn, sin mjölk, till och med med
sitt hår och sin spillning. Äfven jagten på de vilda är inbringande nog, emedan
icke blott huden användes, utan äfven köttet, som i trots af dess, i synnerhet vissa
tider, obehagliga mysklukt är en förträfflig föda.

Myskoxar. - På det nordamerikanska fastlandet äfvensom på Parryöarna och
en del af Grönland, således utbredd öfver 135 längdgrader, förekommer myskoxen.
Sydgränsen för dess utbredning bildas af skogskanten från Welcomeflodens mynning
i Hudsons bay vid 60° nordlig bredd till nordvestra hörnet af stora Björnsjön vid
66° och vidare till Kap Bathurst vid 71° nordlig bredd. Härifrån räknadt bebor
djuret öster ut alla eller nästan alla större och äfven de flesta mindre öar mellan
Amerikas nordkust och Grönland. Dess förekomst i östra Grönland ådagalades af
de tyska nordpolsfararne, och kort efter dem påträffades djuret äfven i vestra
Grönland af deltagarne i Polaris’ färd under 81° 38’ nordlig bredd. Det går således så
långt norr ut som trots något annat däggdjur.

Får- eller Myskoxen (Ovibos moschatus, fig. 223) förenar på det sällsammaste
sätt fårens och oxarnes kännetecken, hvarför han med rätta bildar ett eget slägte.
Genom frånvaron af dröglapp och genom sin nakna mule, sin ytterst korta svans,
de sins emellan olika bildade klöfvarne och tillvaron af blott två spenar skiljer han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0523.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free