- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
507

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OXAR.

507

Medan de beta, sprida de sig öfver stora ytor, men vädra de fara, sluta de sig genast
åter till sammans och upptaga kalfvarne i midten; några fullväxta tjurar och kor
söka derpå utforska anledningen till oron och skilja sig från hjorden åt alla sidor.
Närmar sig nu en jägare eller skjuter han, faller hela den hopträngda massan in i
traf, ofta äfven i galopp, och flyr, i senare fallet med hufvudet mot marken och
svansen i vädret. Så spränga de, utan att se sig till baka, fram öfver slätten,
omhöljda af ett dammoln, och jorden dånar vidt omkring af deras hofslag. - Jaken
skyr mera värmen än kölden och hvilar sig derför, till och med i skuggan, helst på
snön, der sådan finnes. - Att hans förstånd står på en låg ståndpunkt, visar sig
redan af den oproportionerligt lilla hjernan, men ännu mer af hans beteende vid
fara och nöd. »Jakens mest framstående egenskap», säger Przewalski, »är hans
tröghet. Tidigt på morgonen och mot aftonen går han på bete, men den öfriga
dagen egnar han åt h vilan antingen stående eller liggande. Derunder tillkännagifver
endast idislandet, att han lefver, ty eljest liknar han en stenbild.» Allt detta
förändras fullkomligt, då parningstiden inträder, hvilken enligt mongolernes uppgifter
börjar i september och varar en hel månad. Under sökande efter, korna löpa
tju-rarne omkring såsom ursinniga, beständigt ramande; och der två träffas, uppstår en
allvarsam strid. Efter nio månader föder kon en kalf, hvilken hon vårdar öfver ett
helt år, ty endast hvart annat år går hon drägtig.

För en modig och väl beväpnad skytt eger jagt på jaken lika stor lockelse,
som den är förknippad med fara. Redan på flera kilometers afstånd kan man med
obeväpnadt öga varsna de hvilande jakhjordarne; visserligen misstager man sig dock
äfven stundom på dem och på klipporna. Det är icke egentligen svårt att komma
honom tillräckligt nära, och för att lura jaken använder man med fördel den af
dubbla fållar förfärdigade pelsen, som brukas i Sibirien, samt gaffeln, som nyttjas
till bössans stödjande: om nemligen jägaren smyger fram i lutande ställning med
gaffeln vänd uppåt, tror jaken sig sannolikt se en antilop och visar alldeles ingen
lust att gå sin väg. Men äfven om han upptäcker menniskan, tager han likväl icke
till flykten. Vanligen ser han på den sig närmande jägaren och piskar missmodig
låren med svansen. Slutligen har denne kommit tillräckligt nära, lägger bössan på
gaffeln, tager en hand full patroner ur väskan, lägger dem bredvid sig, sigtar och
gifver eld. Antingen flyr då jaken och förföljes med nya skott, eller också stormar
han med sänkt hufvud och upprätt svans mot jägaren. Men i stället för att i ett
språng närma sig honom, stannar han efter några steg, erbjuder sig åter till säkert
mål och erhåller en ny kula, derpå rusar han åter några steg framåt, hejdar sig på
nytt, och så fortsätter han till dess han omsider stupar, endast med den skilnaden,
att han efter hvarje nytt skott, som träffar honom, tvekar allt mera och stannar
allt längre.

I jakens sorgliga och öde hemland skattar man mera hans spillning än hans
kött, ty den förra lemnar på Tibets nakna högslätter det enda bränsle, som kan
användas. - I alla länder, der jaken finnes i bergen, förekommer han äfven tam såsom
ett nyttigt och vigtigt husdjur. Den tama jaken. skiljer sig till sin gestalt och sin
hårbeklädnad föga från den vilda, men väl till färgen. Genom hans korsning med
andra boskapsarter har man redan lyckats åstadkomma flera racer. Äfven de tama
hjordarne trifvas blott i de kalla, högt belägna bergstrakterna och gå under vid allt
för stark värme, men fördraga kölden utan minsta svårighet. I Tibet användes
jaken till last- och riddjur samt styres medelst ett i en ring i hans näsa fäst streck.
Han behåller alltid en viss vildhet. Utan olägenhet förmår han bära en last af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free