- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
508

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

508

IDISLARE.

100T15° kilogram P8- de allra otillgängligaste bergstigar och snöfält. Med hans

tillhjelp kunna också bördor forslas öfver bergpass af 3000-5000 meters höjd.__

Mo or er of t såg honom utan vidare hoppa utför 3 meter höga klipp vallar, ja, till
och med störta sig i afgrunder af 12 meters djup utan att dervid skada sig. -
Ja-kens mjölk och kött äro båda goda. Af hans hud garfvas läder, af håret snos rep.
Det dyrbaraste på djuret är svansen, som bildar ett af gammalt berömdt krigstecken,
<le mycket omtalade hästsvansarne. Kineserne färga det hvita håret eldrödt och bära
svansarne såsom prydnader på sina sommarhattar.

I den ryska provinsen Grodno i Lithauen herbergerar skogen vid Bialowiez
ännu i dag det europeiska fastlandets största däggdjur, Vis en t e n. Blott här och i
några skogar på Kaukasus lefver detta väldiga djur, som öfver allt annanstädes blifvit
Utrotadt. Stränga lagar skydda det samma i Bialowiezerskogen, och om icke egarne
till denna skog under flera århundraden förunnat djuret detta skydd, skulle det
sannolikt upphört åtminstone att vara ett europeiskt djur. Fordom förhöll det sig
annorlunda, ty då utbredde sig visenten bevisligen öfver hela Europa och öfver en stor del
af Asien. Under Greklands blomstringstid anträffades han i mängd i Pseonien eller
det nuvarande Bulgarien, i mellersta Europa fans han öfver allt. Omkring år 1373
lefde han i Pommern, i femtonde århundradet i Preussen, i sextonde i Lithauen, i
det adertonde mellan Tilsit och Labiau i Ostpreussen, hvarest den sista af arten

. .

1755 dödades af en tjufskytt. Ännu år 1729 huserade han i Ungerns bergsskogar,
och i slutet af förra århundradet förekom han i skogarne på Szeklerbergen ej långt
från byn Fule.

Visenterua anses äfven bilda ett eget underslägte af oxarne (Bonassus) och
utmärkas genom sina små, runda, framom nacklisten stälda och uppåt krökta horn,
sin mycket breda, hvälfda panna, sitt mjuka och långa hår och det stora antalet
refben. Visenten har 14, hans samslägting, den amerikanska bisonoxen, 15 refbenspar.

Ehuru vi med säkerhet måste antaga, att Visenten (Bos Bison, fig. 225)
aftagit i storlek, är han likväl ännu ett väldigt djur. En 1555 i Preussen nedlagd
tjur var 7 fot hög och 13 fot lång samt vägde 19 centner 5 skålpund. Numera
uppnår den största tjur sällan större höjd än l, 8 o m. och större längd än 3,5 o m. samt
en vigt af 600-800 kilogr. Pelsens färg är i allmänhet ett mer eller mindre i grått
dragande ljusbrunt, men öfvergår på hufvudets sidor och på skägget i svartbrunt, på
benen i mörkbrunt, på svanstofsen i svart och på den öfver hjessan nedhängande
hårtofsen i ljust gråbrunt. Kon är märkbart mindre och har en prydligare
kroppsbyggnad än tjuren, hennes horn äro svagare, hennes man mindre utvecklad, men
till färgen liknar hon honom. En i Kaukasus infångad kalf, som den 19 december
1866 fördes till Moskva, visade sig vara en äkta visent, alldeles icke skiljaktig från
djuren i Bialowiezerskogen. Härigenom framgår, att djuret har ännu en annan
tillflyktsort och att således dess utdöende under den närmaste tiden icke är att befara.
Undersökningar af Nordmann gifva vid handen, att visenterna vid Kuban alltid år
ut och år in stanna på samma ställen, sumpiga delar af skogen. I abachernes land
deremot gå de om sommaren upp på bergen och återvända först vid vinterns inbrott
till de djupare dalarne. På dessa vandringar tyckas de taga vissa bestämda vägar,
äfvensom de noga följa sin vanliga stråt. T or na u, hvilken såsom bergfolkens fånge
tillbragte 3 år i bergen och deltog i visentjagter, såg flera gånger djurens lägerställen
och stigar, hvilka de stundom bana öfver de brantaste höjder för att från en
klippdal kunna nå. ’en bäck och sålunda erhålla dricksvatten. Vid Selentschuga förnam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free