- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
510

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

010

IDISLARE.

han en dag ett starkt buller, som härrörde af en visenthjords stampande och
framfart mellan skogens qvistar och grenar, och fick snart derefter se omkring 20 kor
och kalfvar, som följde en jettestor tjur, hvilken med sänkt hufvud vandrade till den
vanliga vattningsplatsen. Tornaus sällskap sårade tjuren, och genom att följa
stigen upptäcktes vattningsplatsen, i hvars närhet sällskapet följande natten lade sig
på lur. Vid morgonens inbrott närmade sig visenterna, åter anförda af den redan
omtalade tjuren, och ankommo slutligen till vattningsstället. Då anföraren började
dricka, sjönk han, träffad af sju kulor, till marken, men de öfriga flydde så hastigt,
att de eftersända skotten icke mera kunde nå dem. - År 1829 utgjorde antalet
visenter i Bialowiezerskogen 711, hvaraf 633 voro äldre; år 1863 räknades 874 stycken.
Om sommaren och hösten lefver visenten på fuktiga ställen i skogen, vanligen
dold i snåren, om vintern föredrager han deremot högre och torrare ställen. Mycket
gamla tjurar lefva ensamma, yngre om sommaren 15 till 20, örn vintern 30 till 50
till sammans. Djuren äro i rörelse både om dagen och natten, men beta helst

o *

under afton- och morgontimmarne, stundom äfven om natten. Åtskilliga grässlag,
blad, knoppar och trädens bark bilda deras föda; de afskala barken så långt de lia
och rida ikull yngre, böjligare träd för att komma åt kronan, som de merendels
alldeles förstöra. Asken synes vara deras älsklingsträd, hvars saftiga bark de föredraga
framför hvarje annat. - Visentens rörelser synas tunga och oviga, men äro i sjelfva
verket ganska lifliga. Hans gång är ett hastigt skridt, hans lopp en tung, men
hastig galopp, hvarvid hufvudet sänkes mot marken, svansen upplyftes och utsträckes.
Med lätthet simmar och vadar han genom träsk och vatten. Bland hans sinnen står
lukten främst, syn och hörsel äro mindre utvecklade. Vildhet, trots och ursinnig
vrede utmärka äfven dessa djur. Den retade visenten utsträcker sin blåröda tunga,
rullar de rödsprängda ögonen, och med exempellöst raseri störtar han på föremålet
för sin vrede. Yngre djur äro alltid mera skygga och rädda än de gamla tjurarne,
af hvilka särdeles de som lefva ensamma bli verkliga gissel för trakten. - Så snart
parningstideii slutat, skilja sig de gamla enstöringar u e åter från hjorden och
återvända till sitt vanliga lefnadssätt. Korna kalfva efter 9 månader, vanligen i maj
eller början af juni. Dessförinnan skilja de sig från hjorden och uppsöka i skogens
snår en lämplig plats på en stilla och lugn trakt, hvarest de under första dagarne
gömma sig med kalfven. Det är under dessa förhållanden så väl för djur som for
menniskor ganska farligt att nalkas en visentko. Kalfvarne ernå först på åttonde
eller nionde året sin fulla storlek; den ålder djuren kunna uppnå, angifves till 30-50
år. I jemförelse med annan boskap föröka visenterna sig långsamt. I
Bialowiezerskogen har man gjort den erfarenheten, att korna knappt hvart -tredje år bli
drag-tiga. Häri torde en af orsakerna till djurens utdöende böra sökas. - Mot fiender
försvara de sig förträffligt. Björnar och vargar kunna väl bli farliga för kalfvarne,
dock blott om dessa icke hafva något skydd eller modern genom någon tillfällighet
omkommit.

Så vänliga de visa sig i ungdomen, utbryter likväl med åren deras rasande
vildhet, och icke ens deras väktare kunna lita på dem. Visserligen låta de klia sig
på hufvudet och mottaga föda ur hans hand, men han måste noga akta sig, ty likt
eld i halm upplågar plötsligt deras vrede. De förblifva alltid envisa och olydiga,
ehuru de småningom till en viss grad vänligt umgås med bekanta, men hvarje
förändring i deras läge och vanor förändrar också deras vänliga stämning i motsatsen.
Det fordras ett oändligt tålamod att föra en på ett ställe uppfödd visent till ett annat.
En ko, som skulle bringas i ett angränsande rum, fasthölle af 20 man med tjocka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0530.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free