- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
514

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

514

IDISLARE.

De Egentliga nötkreaturen (Bos) bilda en egen grupp, som utmärker si<r
genom sin långa, platta panna, stora, vid roten icke öfvermåttan starkt förtjockade
horn, som stå i samma höjd med paunlisten, en temligen tät och kort hårbeklädnad
samt genom tretton eller fjorton refbenbärande ryggkotor, sex ländkotor och fyra
korsbenskotor.

Vi kunna icke med bestämdhet afgöra, om Indiens fastland bebos af en eller
af två till detta underslägte hörande vilda arter, Gayalen (Bos f rontalis) och
Gauren eller Gauvan, de indiska muhammedanernas Urna (Bos Gaurus), ty
kännedomen om dem är ännu mycket oklar och förvirrad. Såsom det vackraste af
alla kända, ännu i vilda tillståndet lefvande nötkreatur måste jag beteckna
Ban-tengoxen (Bos Banteng), hvars utbredningsområde enligt Salomon Muller sträcker
sig öfver Java, Borneo och östra delen af Sumatra. Han tyckes på Sundaöarna
ersätta gayalen och uppehåller sig enligt Junghuhn och Hasskarl endast i bergiga
skogar på en höjd af mellan 600 och 2000 meter öfver hafvet.

De nu nämnda arterna af nötkreaturen hafva sannolikt alldeles ingen eller ock
blott en särdeles ringa andel i frambringandet af våra tama boskapsdjur. »Liksom
geten», säger D ii m i c hen, »finna vi äfven oxen såsom husdjur hos inbyggarne i
Nildalen redan under de tidigaste perioderna, och man kan tydligt åtskilja tre olika
racer», af hvilka, enligt Hartmanns uppgifter, puckeloxen, som ännu i dag är
utbredd öfver hela det inre Afrika, är stamdjuret för den gamla och nyegyptiska
tam-boskapeu, hvilken likaledes bär puckel. Den gammalegyptiska långhornracen,
särdeles den med lyrformiga horn, liknar fullkomligt abessinernes san ga; hon saknar
visserligen den höga fettpuckeln, men denna är äfven hos det inre Afrikas rena
puckeloxrace ofta blott svagt utvecklad. S au gån (Bos africanus) har sedan
årtusenden icke märkbart förändrat sig. Såsom en nära stående, men likväl märkbart
skiljaktig race, som likaledes delar sig i många underracer, måste vi betrakta Zebun
eller Indiska puckeloxeii (Bos Zebu, fig. 227), i hvilken de flesta naturforskare,
från Linné till Darwin, se en egen art, hvaremot andra endast anse honom för
en varietet af tamoxeu. Vi veta visserligen, att zebun i några delar af Indien lefver
i skogarne fullkomligt oberoende af menniskan och till och med uppehåller sig på
trakter, som bebos af tigern, men man sätter likväl icke i fråga, att dessa djur äro
annat än från menniskan flydda och åter förvildade djur, och vi söka hittills
åtminstone förgäfves efter den stamform, som med största rätten kunde göra anspråk på
zeburacens alstring. Möjligtvis har gayalen eller gauren större andel häri än det
tills vidare synes antagligt, ty egentligen kan ingen orsak anföras hvarför i Indien
och i allmänhet i södra Asien, der flera boskapsarter bevisligen ännu lefva i vilda

.

tillståndet, just stamformen skulle vara utdöd.

Jemförelsevis lättare synes det att afgöra frågan om vår europeiska, puckellösa
boskaps härkomst, ehuru äfven här vid lag ett bestämdt svar icke kan gifvas. Enligt
.Rlitimeyer lära tre vilda oxarter hafva bidragit till alstrandet af de 40 till 50 i
Europa lefvande tama boskapsracerna, nemligen för det första Urverldens oxe (Bos
primigcnius), sorn sannolikt måste antagas likartad med uroxen eller uren, för det
andra den Långpannade oxen (Bos longifrons) och den Br ed panna de oxen (Bos
frontosus), hvilkas halffossila qvarlefvor anträffats i flera delar af Europa. Den
sistnämnda anser Nilsson möjligen hafva kunnat vara stamfader för deri norska
bergboskapen. Den långpannade oxen betraktas såsom den urprungliga formen för den
i Schweiz under den tidigare delen af yngre stenåldern såsom husdjur hållna och sedan
af romarne till England införda tama boskapen; uroxen anses såsom stamfader för de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free