- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
518

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

518

IDISLAEE.

De Egentliga bufflarne (Bubalus) äro klumpigt byggda nötkreatur med
tung kropp, jemförelsevis korta, kraftiga och tjocka ben, starkt hvälfd men låg panna,

ful nos med stor, naken.mule, enfaldiga och dystert blickande ögon, åt sidorna
utstående öron af olika form, men merendels stora, breda, stundom inuti och på
kanten beklädda med hårknippen, i skallens bakre hörn fästa, vid roten merendels
oproportionerligt förtjockade, oregelbundet ringlade, uppdrifna eller åtminstone med
knö-liga utväxter försedda horn, samt’ slutligen en ovanligt tunn hårbeklädnad, som hos
äldre djur till och med kan alldeles saknas.

Bland de hithörande arterna intages främsta platsen af Kafferbuffeln (Bos
caffer, fig. 230), den starkaste och vildaste af dem alla, som utmärker sig genom
sina stora öron, hvilkas öfre kant är uppviken och utdragen i en nedåt hängande spets,
och sina egendomliga horn, som från roten böja sig åt sidorna och bakåt, derpå uppåt
och bakåt, men med spetsen rigtad inåt. Hos gamla tjurar äro de vid roten
utomordentligt utbredda, tillplattade och betäckta med tjocka veck samt skyla hela
pannan, så att blotb i midten en smal strimma lemnas fri. Äfven under sina derpå
följande krökningar äro hornen afplattade och afrundas först mot spetsen. Utom på
öronen och svansspetsen är håret mycket tunt. Kafferbuffeln utbreder sig ännu i dag
nästan öfver hela södra och mellersta Afrika. I Kaplandet är han dock så godt som
fullständigt utrotad och äfven i sydöstra delen af Afrika, från Natal till Zambezi,
undanträngd till det inre, hvarest han emellertid på passande ställen ännu anträffas
i stort antal, mot norr ända till ungefär 17:de breddgraden. - Till sin natur är
kafferbuffeln sällskaplig och lefver i hjordar af 40 till 60 stycken; enligt Gummi n g s
försäkringar träffas stundom äfven 600 till 800 stycken i hvar hjord. Under
dagens första varma timmar ligger kafferbuffeln stilla och utan att röra sig, sofvande
eller dessemellan idislande, helst i en vattenpuss eller i gytjan, hvarför han ock
endast undantagsvis finnes fri från denna. I brist på dylika ställen väljer han den
skuggrikaste platsen i en skog, ett snår eller till och med en bergskrefva för att
njuta af en ostörd hvila. Råkar buffeln i raseri, bryr han sig ej om några hinder
och störtar utan besinning fram i samma rigtning, ikullspringande allt som kommer
i hans väg. Egentligen skygg är buffeln icke, men tager merendels helst till
flykten för menniskan och undviker hennes granskap, i synnerhet om han ofta jagas.
Drifves han deremot till det yttersta, värjer han sig;’ äfven mot henne och aktar i

J i u O

sitt blinda raseri hvarken lansstyng eller kulor. Såsom Heuglin anmärker, flyr den
sårade buffeln aldrig långt, om han ej genast angriper sin motståndare, utan döljer
sig snart i det höga gräset, der han lurar på förföljaren för att med blixtens
hastighet kasta sig öfs^er honom. Flyr hans fiende eller gömmer han sig någonstädes,
följer buffeln honom fnysande och söker uppvädra hans tillhåll. Sin fiende
misshandlar han ohyggligt med horn och fötter, ja, det händer >till och med. såsom
Sparrman berättar, att buffeln, sedan han lemnat sitt offer och gått bort ett stycke,

*



återvändt för att på nytt släcka sitt raseri.

För de till husdjur förvandlade och fullkomligt tama arter af buffelslägtet, som
man redan ser i Donauländerna och Italien, men i ännu större antal uti Egypten
och Indien, är icke kafferbuffeln, utan den än i dag i Indien lefvande vilda buffeln
stamfader. Enligt infödingarnes och de i Indien bosatta européernes utsago lär
han näst efter tigern vara de indiska skogarnes fruktansvärdaste djur och jagten
på honom den farligaste af alla jagter. Buffeln (Bos bubalus) uppnår, med
inbegrepp af den 50 till 60 cm. långa svansen, en längd af 2,8o m. vid en
skulderhöjd af 1,40 m. Hornen äro mot spetsen äfvensom på baksidan alldeles släta, hafva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free