- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
520

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

12:E ORDNINGEN: Idislare (Ruminantia) - 6:e Familjen: Slidhornade idislare (Cavicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i två från hvar andra löpande linier sätta sig folk i träden framför ingången med;
torra risknippor i händerna och börja ett förfärligt larm, då en buffelhjord drifves
mellan dem. Så komma djuren in i inhägnaden, der de sedan bindas med snaror.
Sedan man bundit för deras ögon och tillstoppat öronen på dem, för man ut dem
och låter dem arbeta eller kämpa mot tigrar. Buffelns lynne är, enligt Tennent,
vresigt och opålitligt och hans styrka och mod^så stora, att den indiska dikten sätter
honom i jembredd med tigern.

Vid hvad tid och på hvad sätt den tama buffeln utbredt sig, veta vi icke, men
vi kunna antaga som sannolikt, att han med de stora krigshärarne eller vandrande
folken kommit till Persien, der Alexander den stores ledsagare funno honom.
Senare torde muhammedanerne hafva fört honom till Egypten och Syrien. År 596
kom han under Agilulfs regering till Italien och väckte stor förvåning hos
européerne. Numera finnes han utom i Hindostan äfven i hela Afghanistan, Persien,
Armenien, Syrien och Palestina till Kaspiska och Svarta hafven, i Turkiet, Grekland
och Donauländerna, i Italien och mycket talrik i Egypten, men icke i Nubien.
Heta, sumpiga eller vattenrika trakter äro hans älsklingstillhåll. Nilens delta är hans
paradis, och i de giftiga Pontinska träsken, i Kalabriens och Apuliens sumpmarker, i
Toscanas maremmer samt i de nedra Donauländerna trifves han förträffligt. Han är
den enda art af hela familjen, som finnes i de italienska träsken, ty alla andra duka
under i de osunda trakterna; i nedra Egypten är han jemte geten egentligen det
enda husdjur, som lemnar mjölk och smör. – Man kan icke nog beundra buffelns
mästerskap i simning. I vattnet lefva de som i sitt element, leka under simmande
med hvar andra, dyka, lägga sig på sidan, till hälften på ryggen, låta helt makligt
strömmen drifva sig utan att röra en lem, och simma än i rak rigtning, än snedt
öfver floden, endast förda utför af strömmen. - Då man första gången möter eii
tam buffel, blir man ordentligt rädd för honom. Uttrycket i hans anlete tyder på.
obändigt trots och dold vildhet; i Ögat tycker man. sig läsa lömskhet och elakhet.
Men man misstager sig, om man bedömer buffeln efter utseendet. I stället för allt
detta visar han endast en fullständig likgiltighet för allt som icke rör vatten, födan,
och möjligen hos buffelkon äfven den nyfödda kalfven. Med samma slöa och
orubbliga likgiltighet drager han plogen eller vagnen, låter drifva sig hem och åter ut
på faltet och fordrar intet annat än sitt vattenbad under flera timmar. En
utomordentlig dygd är hans exempellösa förnöjsamhet. Sumpväxter af alla slag, ungt
rör, säf och dylikt, kort sagdt, allt som försmås af andra varelser, äter han med
samma nöje som vore det den läckraste spis. Och derjemte förarbetas denna usla.
kost förträffligt, ty kon lemnar en välsmakande, mycket fet mjölk, hvaraf rikligt
smör beredes. Buffeln är likväl vidrig genom sin Orenlighet. Ofta ser han ut som
ett svin, som nyss vältrat sig i en dyngstack, ty så som detta i afseende på
snygghet mindre väl beryktade djur plägar vederqvicka sig, följer äfven buffeln sitt
hjertas kraf. – Buffeln är ett tystlåtet djur. Då han hvilar i det syala vattenbadet,
öppnar han ej munnen, och äfven då han arbetar eller betar, går han lugnt och
stilla till väga. Blott kor, som hafva diande kalfvar, och tjurar, som råka i raserir
upphäfva stundom sin röst. Deras stämma är ett högst oangenämt och vidrigt
högljudt bölande, någonting midt emellan våra oxars bölande och svinets grymtningar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0540.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free