- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
524

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 1:a Familjen: Elefantdjur (Proboscidea)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

524 MÅNGKLÖFVADE.

kommit vildt i Atlasländerna, torde vara tvifvelaktigt. I Kaplandet har det
först-mot slutet af förra århundradet blifvit Utrotadt; både i norra och södra Afrika tränges
det årligen allt mera till baka och utrotas till och med på allt flera ställen; endast
i östra och vestra delarne af landet förekommer det ännu nere vid kusten.

Båda elefantarterna voro väl bekanta för de gamle och fördes redan i forna tider
ofta lefvande till Europa. Både hos egypterne och andra’ forntidens folk betecknades
elefanten och elfenbenet med samma namn. Först Herodot menar med namnet
Eleplias sjelfva djuret. Ktesias, Artaxerxes Mnemons läkare, var den förste grek,,
som efter egen åsyn beskref en elefant. Han såg ett sådant djur lefvande i
Babylon, dit det väl kommit från Indien; han var äfven upphofsmannen till den sägnen,,
att elefanten icke eger några ledgångar i benen och hvarken kunde lägga eller resa
sig, hvarför han måste sofva stående. Darius är den förste, som i historien berättas
hafva användt elefanter vid krigföring, nemligen i kriget mot Alexander den store.
De af den sistnämnde såsom byte tagna elefanterna gåfvo Aristoteles tillfälle att
temligen noga beskrifva djuret. Från denna tid omtalas ofta elefanter i historien.
Under nära 300 års tid användes de äfven i Europa af romarne. Men jemte den
indiska elefanten användes äfven den afrikanska, och i synnerhet förstodo kartagerne att
tämja dessa djur, hvilka man sedan velat förklara för omöjliga att tämja. Romarne
brukade dessutom sina elefanter till striderna i cirkus. Huru väl tämda de afrikanska
elefanterna voro, synes deraf, att de romerska skådespelarne lärt dem att med eii
griffel teckna bokstäfver, gå upp och ned på en snedt spänd lina, att fyra till
sammans på en liggstol bära den femte, som skulle föreställa en sjukling, att dansa i
takt efter musik, att framför ett präktigt dukadt bord med allt behag och
iakttagande af fina seder äta ur guld- och silfverkärl o. s. v. Ehuru de gamle sålunda,
hade alla möjliga tillfällen att iakttaga lefvande elefanter, så äro lika fullt de
beskrifningar, som bevarats åt oss, föga tillförlitliga. På ett sällsamt sätt hafva de
fasthållit vid vissa sägner och fabler, och först på allra nyaste tiden hafva vi
verkligen lärt känna de väldiga djuren.

Man anträffar elefanterna i alla större skogar i de omtalade länderna. Ju
rikare skogen är på vatten och den derigenom mera liknar urskog, desto talrikare äro
de. Men de förekomma äfven annanstädes. »Tvärt emot den vanliga åsigten»,
säger Teiinent, »undviker elefanten så mycket som möjligt solljuset och tillbringar
derför dagen i skogens tätaste snår samt väljer just den kyliga, mörka natten till
sina ströftåg. Liksom nästan alla tjockhudade djur är han mer natt- än dagdjur,
ty ehuru han då och då äfven betar om dagen, är dock den stilla, lugna natten den
tid, då han egentligen njuter af lifvet. Nalkas vandraren eller jägaren om dagen
en elefanthjord, ser han djuren stå bredvid hvar andra i största vänlighet och
stillhet. Hela företeelsen vederlägger fullkomligt alla berättelser om deras elakhet,
vildhet och hämndgirighet. I skogens skugga har hjorden lägrat och uppstält sig i de
mest olika ställningar och grupper. Några afbryta med snabeln blad och grenar
från träden, andra flägta sig med bladen och några ligga och sofva, under det att
ungarne lekande springa omkring i hjorden: en bild af oskulden, medan de gamla
äro en bild af fredskärlek och allvar. Dervid iakttager man, att hvarje elefant,
liksom fallet äfven är med de tama, befinner sig i en besynnerlig rörelse. Några vagga
enformigt hufvudet i en krets eller båge från högra till venstra sidan, andra svänga
en fot fram och till baka, andra åter slå med öronen mot hufvudet eller röra dem
fram och åter, andra slutligen tyfta och nedsätta frambenen i en viss takt. Flera
resebeskrifvare hafva trott, att dessa egendomliga rörelser blott förekommo hos de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0544.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free