- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
525

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 1:a Familjen: Elefantdjur (Proboscidea)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ELEFANTDJUR. 525

fångade elefanterna och voro en följd af den långa sjöresan, men de hafva aldrig
sett elefanter i vilda tillståndet. Så snart en hjord öfverraskas af en menniska eller
den vädrar henne på afstånd, flyr hela sällskapet in i skogen, vanligen på någon af
de af dem sjelfva upptrampade vägarne.» För fihlen gäller det samma, både hvad
uppehållsorten och sättet att föra sig beträffar. Sjelf har jag i Bogosländerna funnit
lians spillning på en höjd af 2000 m. öfver hafvet och af infödingarne erfarit, att
djuren regelbundet förekommo på de högsta bergen i det angränsande Hamasen
.ända till 3000 m. öfver hafvet. Vid samma höjd har äfven Van der Decken
funnit spår af dem. Elefanten håller sig hvarken i de högre eller medelhöga
bergstrakterna eller på slättbygden obetingadt qvar i skogen, utan vexlar plats icke
allenast efter orternas beskaffenhet, utan äfven efter andra omständigheter. Men öfver
allt der han uppehåller sig måste ovilkorligen finnas tillgång på vatten. Så talrika
^djuren än äro i det inre Afrika, så svårt är det stundom att uppspåra deras
uppe-liållsplats för tillfället, ty de föra ett mycket kringstrykande lif. Under de ljusa
månskensnätterna kan inan enligt Heuglin höra en trupp i sin omedelbara närhet,
men innan dagen gryr, måste man vara på platsen, om man vill anträffa dem, ty
se–dän de ätit sig mätta, uppsöka de vanligen en annan del af sitt område och röra
sig så hastigt, att de i dag kunna vara här, men i morgon 200 kilometer längre
bort. Vid sådana vandringar följa de regelbundet bestämda vägar eller bana sig
nya, lika mycket om det går genom skogar eller träsk, öfver branta höjder eller
genom trånga klyftor. Markens beskaffenhet tyckes öfver hufvud icke vara dem till
något hinder. Såsom Heuglin skildrar, simma de Öfver strömmar och sjöar, arbeta
sig utan möda genom den tjockaste urskog, uppför branta, steniga och klippiga
höjder, upptrampa på fast mark ofta formliga vägar, emedan de på sina ströftåg icke
allenast bilda slutna sällskap, utan äfven pläga ordna sig i långa rader, som
efter-lemna en jemförelsevis smal väg. Sådana vägar iakttog jag i alla tätare skogar,
som af dem bebos i det inre Afrika. Vanligen löpa vägarne ned från höjderna till
vattendrag, dock anträffas äfven sådana, som korsa dessa. Endast på dessa vägar
var det möjligt för mig att intränga i de större urskogarne på båda stränderna af
den Öfre blå Nilen: der kunna elefanterna rent af betraktas såsom vågbrytare. Af
engelska byggmästare erfor Tennent, att elefanterna, då de öfvergå bergen, alltid
välja de tillgängligaste och lägsta passen och på bästa sätt förstå sig på att draga
nytta af alla regler för att Öfverstiga betydliga branter.

Elefanten tyckes blott vara klumpig, i sjelfva verket är han ganska vig.
Vanligen går han i en lugn, regelbunden passgång, som kamelen och giraffen, men denna
Ivan. så påskyndas, att en häst får svårt att följa den trafvande elefanten. Han
simmar med största skicklighet och kastar sig med verklig vällust i vatten. Om det
behagar honom, simmar han i rak linie öfver de bredaste strömmar, och ofta lägger
han sig alldeles ned under vattnet, endast uppsträckande snabelns spets öfver ytan.
- Med snabeln utför elefanten de mest beundransvärda rörelser. Man kan sä^a,

O "

att snabeln användes till hvarje slags arbete och på alla möjliga sätt, ty det är rent
.af omöjligt att uppräkna allt som djuret kan förrätta med den samma. Jemte
snabeln använder elefanten äfven sina betar till hvarjehanda förrättningar. Med dem
lyfter han laster, omvälter stenar, gräfver hål och brukar dem dessutom till försvar
eller angrepp; han skonar dem dock så mycket som möjligt. - Elefantens begåfning
står i fullkomlig öfverensstämmelse med hans öfriga egenskaper. Hans synsinne
tyckes icke vara särdeles utveckladt; åtminstone äro alla jägare af den åsigten, att
hans synfält är ganska inskränkt. Desto bättre utvecklade äro deremot lukt och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0545.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free