- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
526

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 1:a Familjen: Elefantdjur (Proboscidea)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

526 MÅNGKLÖFVADE.

hörsel äfvensom smak och känsel, hvarom man lätt kan öfvertyga sig på fångna djur.
Alla jägare hafva något att berätta om elefantens skarpa hörsel; minsta buller är
tillräckligt att fängsla hans uppmärksamhet, af brytandet af en liten qvist gör till fyllest
att störa honom i hans rö. Lukten är nästan lika skarp som hos idislarne: hvarje
van jägare undviker sorgfälligt att med vindens rigtning närma sig betande
elefanter. I snabeln har känseln sitt hufvudsäte, och dess fingerlika utskott i spetsen
täf-lar hvad fin uppfattning beträffar med fingret hos en blind. Elefantens
själsförmögenheter uppskattas högt af alla, som någon gång haft att göra med dessa djur,,
och hans skarpa förstånd kan icke misskännas. I beröring med menniskan utvecklar
detta sig till en i sanning beundransvärd höjd. Elefanten täflar med de klokaste
bland däggdjuren: apan, hunden och hästen. Han öfverlägger innan han handlar,
utvecklar och fullkomnar sig allt mera, är mer än något annat djur tillgänglig för
lärdomar och förvärfvar sig med tiden en verklig skatt-af kunskaper. Tennent
berättar följande historia om en tam elefant, hvilken var helt och hållet lemnad åt
sig sjelf ute på arbete. Elefanten sökte att bära bort en tung bjelke, som han lagt
öfver betarne men för den trånga Vägens skull hade mycken svårighet att forsla..
För att kunna komma fram med sin börda, måste han oupphörligt luta hufvudet än
i den ena, än i den andra rigtningen, och ansträngningen afpressade honom ett
stönande, som klingade såsom »urrnf», »urmf». Så snart djuret varseblef Tennent,.
som var till häst, bortkastade det genast bjelken, tryckte sig baklänges in i
småskogen för att lemna vägen fri och upprepade i mildare liksom uppmuntrande ton
sitt »urmf». Då hästen tvekade, tryckte elefanten sig ännu djupare in i skogen,
och först sedan Tennent passerat, återtog han sitt arbete med bjelken. I vilda
tillståndet visar elefanten mera enfald än klokhet eller list. Till lynnet är limi mild
och fredlig och lefver i all rö och vänskap till sammans med andra djur. Aldrig
angriper han utan. att förut hafva uppretats, utan undviker omsorgsfullt alla, äfven
de minsta djuren. Hans värsta fiende är flugan, säger Tennent. Några djur,
särdeles några foglår, lefva emellertid i innerlig vänskap med honom. I det inre
Afrika åtföljas elefanthjordarne regelbundet af ett vildsvin, i södra delen af
verldsdelen ledsagas de af oxhackareii (Bupliaga africana), i nordöstra Afrika af
ko-hägeni (Ardea ibis) och i Indien af andra välvilliga foglar, som ständigt söka
hålla det stora däggdjuret fritt från ohyra. I lika godt förstånd skulle elefanten
äfven lefva med menniskan, om denna blott förtjenade hans förtroende. »Vid den
höga ålder», säger Schweinfurth, »som elefanten uppnår, finnes väl knappt någon
äldre elefant, som ej flera gånger i sin lefnad varit utsatt för menniskans anfall.»
En sådan erfarenhet förklarar djurens rädsla och att elefanten genast flyr, så snart
han endast anar sin fruktansvärda fiendes närhet. Vädrar han fara, höjer han
enligt Heuglin snabeln högt i luften och lägger till baka ena örat, hvarvid han böjer
hufvudet åt sidan eller höjer det samma för att rigtigt noga öfvertyga sig från.
hvilket håll faran hotar. Så snart han öfvertygat sig om den samma, utstöter han
ett varningsljud och gifver dermed tecken till flykt åt hela hjorden.

Hvarje elefauthjord är en stor familj och, omvändt, hvarje familj bildar en egen
hjord. Antalet medlemmar kan vara ganska olika, kan nemligen växa från 10, 15,
20 stycken till 100. Vid sjön Ngami såg Anderson en hjord på 50, vid sjön Tsad
såg Barth en på 96, Wahlberg slutligen i Kafterlandet en på 200 elefanter. En
och annan resande omtalar till och med hjordar på fyra-, fem-, ja, åttahundra djur,
som de sett till sammans. I familjen npptages aldrig en främmande elefant, och
om en sådan blifvit en ensam återstod af sin trupp eller flytt ur fångenskap, tvingas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0546.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free