Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -
13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 1:a Familjen: Elefantdjur (Proboscidea)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEFANTDJUR.
52T
han att föra ett enstöringslif. Sådana elefanter kallas af inderne »Gimdås» eller
»Rogues», om de äro elaka, och fruktas mycket. I Indien anställas särskilda jagter
på dem, och ingen har medlidande med en »rogues», man vill ej ens hafva honom
i fångenskap. Den klokaste elefanten står i spetsen för hjorden, och honom åligger
att anföra den samma, akta på alla faror, undersöka trakten, kort sagdt sörja för
dess säkerhet. Med största försigtighet begifva elefanterna sig ut på bete, men
hafva de väl öfvertygat sig om platsens säkerhet, egna de sig desto sorgfriare åt sin
måltid. Om denna också intages i lugn och med mycken beqvämlighet, så sker
detta likväl icke utan buller, tvärt om förorsakar den, enligt Heuglins skildring, ett
fruktansvärdt oväsen. Bullret vid qvistarnes afbrytande, braket vid de ofta med
förenade krafter nedbrutna grenarnes eller Stammarnes fall, tuggningen, andhemtningen,.
luftens porlande i djurens inelfvor, de tunga fötternas sqvalpande i kärren, kroppens
öfversprutande med vatten nr snabeln, smällandet med de stora öronen, hvilka ofta
utbredas som solskärmar, de ofantliga kropparnes rifvande mot tjocka trädstammar
och dertill djurens gälla, grofva och smattrande bölande, allt detta förenar sig till
ett bedöfvaude helt. Motsvarande larmet är den all beskrifning trotsande förödelse,
som en elefanthjord åstadkommer i skogen. »Hvad den mägtiga foten ej nedtrampar
djupt i marken», säger Heuglin, »det kullkastas; de starkaste träd uppryckas med
rötterna, deras grenar afbrytas; buskverket ligger vildt kastadt huller om buller, som
hade en rasande hvirfvelvind ryckt upp det samma; stammar, hvilka trotsat mer än
ett århundrades stormar, äro afbrutna som rör.» - Liksom födan, för elefanten
äfven sin dryck till munnen med snabeln. Han fullsuger dess båda rör och sprutar
derpå innehållet in i munnen. Så snart en hjord kommer till vatten, är dess första
göra att stilla sin törst, och först då detta skett, tänka djuren på att äfven skölja
sin kropp. Snabeln passar för öfrigt icke blott till att uppsuga vatten, utan äfven
for att upptaga sand och dam. Dessa ämneri användas att förjaga de så besvärliga
insekterna.
Honans drägtighet varar 20 månader och 18 dagar, hvarefter hon föder en
unge, som genast efter födelsen börjar dia. Enligt Corses iakttagelser står modern
dervid, ungen lägger sin snabel till baka och griper spenen med munnen. Nästan
alla iakttagare öfverensstämma deri, att moderns kärlek till sin egen unge icke är
särdeles stor, hvaremot alla honelefanter med lika ömhet behandla alla ungar. De
vilda lära utan åtskilnad erbjuda spenarne åt hvilken som helst af samtliga hjordens
ungar. Dessa äro vid födelsen ungefär 90 cm. höga, tilltaga hastigt i storlek och
hafva redan efter ett års förlopp uppnått en höjd af l,2o, ett år senare l,4o och vid
tredje årets slut l,5o m. - Elefanten växer 20 till 24 år, men kan sannolikt redan
vid 16 års ålder fortplanta sig. Första tandombytet sker i det andra, det andra i
sjette, det tredje i nionde lefnadsåret. Derefter vara tänderna längre. Den ålder,
djuret kan uppnå, angifves olika. Té n n en t omtalar elefanter, som lefvat Öfver 100
år i fångenskap, men meddelar derjemte en lista på dem, som användts i
regeringens tjenst, hvaraf framgår, att af 138 fångar efter 20 års förlopp återstod endast
en enda. Andra iakttagare antaga, att de vilda elefanterna kunna lefva 150 år.
Äfven elefanten tillhör olyckligtvis de djurarter, som gå sin undergång till
mötes. Man jagar honom icke för att hämnas den skada han gör, utan för att
erhålla det dyrbara elfenbenet, hvilken omständighet från urminnes tid framkallat ett
verkligt utrotningskrig mot honom. Af de civiliserade folken täfla i synnerhet
engelsmännen i grymhet och obarmhertighet vid jagterna med infödingarne i det inre
Afrika. Dessa senare jaga elefanten ännu på det från urminnes tid brukliga sättet.<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0547.html
