- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
529

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 1:a Familjen: Elefantdjur (Proboscidea)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

E LE F Alf TD JUR. 529

Redan Strabo berättar, att de icke långt från Saba, på Ätbara-områdets stepper,
boende »elephantophagerne» med svärd sönderhöggo Achilles-senan på det stora
djuret for att bemägtiga sig det samma, och på alldeles samma sätt förfara ännu i dag
de nomader, som genomströfva de nämnda stepperna. Enligt Heuglins och
Schweinfurth s skildringar anlägga negrerne i öfra Nilområdet på de till vattningsplatserna
förande vägarne djupa gropar, som nedåt kägelformigt afsmalna och stundom förses
med starka, spetsiga pålar. I dessa gropar nedstörta elefanterna. Ett annat sätt är
att invid elefantvägarne bestiga träd, hvilkas löf äro djurens älsklingsföda, och
derifrån nedslunga en meterlån g, bred, skarpslipad, vid det korta skaftets ände med en
lerklump förtyngd lans mellan elefantens skuldror. Niamniamfolken drifva
elefanterna till platser beväxta med 4 till 5 m. högt gräs och antända sedan gräset.
Djuren skrämmas till baka genom eldbränder och lansstyng in i gräsmassan och dö der,
qväfda af röken, brända af elden eller fälda af länsarne. Elefantjägaren till yrket
smyger sig så nära som möjligt till djuren och af skjuter kulan ur en bössa med
grof pipa. Skottet bör träffa strax bakom elefantens öra. Faran dervid är icke så
stor som den tyckes vara. Visserligen händer, att de retade elefanterna störta sig på
sin fiende, och en och annan jägare - såsom den utmärkte svensken Wahlberg -
har också verkligen utandats sitt lif under skogsjettens fötter, men de flesta hafva
sluppit undan med blotta förskräckelsen.

Vida behagligare och menskligare än jagten är infångandet af vilda elefanter
för att tämja dem. Inderne äro för närvarande mästare i denna konst, och hos dem
finnes ett formligt skrå af elefantfängare, i hvilket konsten ärfves från fader till
son. Den list, försigtighet och djerfhet, hvarmed två elefantfängare gå till väga for
att midt ur familjen fånga ett djur i skogen, är i sanning beundransvärd. Dervid
består deras enda vapen i en stark och elastisk snara af hjort- eller buffelhud, som de
kasta om elefantens fot. Den fångade elefanten blir ursinnig, men fångstmännen
veta sköta honom. De känna noga hans lynne och tämja honom på jemförelsevis
kort tid. Först skrämma de honom med en lågande eld, genom rök och andra medel,
derpå låta de honom hungra och törsta, unna honom ingen rö, plåga och utmatta
honom, derefter ändra de sitt tillvägagående och visa honom blott välvilja och
godhet. På detta sätt lyckas det dem att på få månader förvandla honom till en
under-gifven och lydig varelse. Genom de stora drifjagterna fångas hundratals elefanter
på en gång. Till fångsttid väljes den del af året, som är af minsta betydelsen för
risfältens odling, och till fångstplats något ställe bredvid en gammal och mycket
använd elefantväg. Här uppbygges en inhägnad (korral) af 20 till 25 centimeter
tjocka stammar, som nedslås ungefär en meter i jorden, så att de resa sig till 4 eller
5 meters höjd öfver marken. Den inhägnade plats, Tennent omtalar, hade en längd
af omkring 150 meter och var hälften så bred, med en ingång i ena änden. Då
korralen är färdig, börjar drifningen. Ofta måste en omkrets af många mil omgifvas
för att elefanternas antal må bli tillräckligt stort, hvarjemte det försigtiga
tillvägagåendet fordrar mycket tålamod. Djuren oroas endast så mycket som är nödvändigt
för att få dem att draga sig undan, och sålunda sammandrifvas flera hjordar
långsamt i den önskade rigtningen mot korralen. »Dessa förberedelser», berättar
Ten-iient, »hade upptagit två fulla månader och voro just afslutade, då vi infunno oss
och intogo våra platser på en läktare, från hvilken vi kunde öfverskåda korralens
ingång. Tätt bredvid oss lågo i skuggan en grupp tama elefanter, som blifvit sända
från tempel och furstar för att medverka vid fångsten af de vilda. Tre hjordar om
till sammans 40 till 50 vilda elefanter voro omringade och dolde sig i dschungeln ej

Brehm, Däggdjurens lif. 2:a tippl. 34

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0549.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free