- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
530

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 1:a Familjen: Elefantdjur (Proboscidea)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

530 MÅNGKLÖFVADE.

långt från inhägnaden. Den största stillhet iakttogs, man hviskade blott, och
tystnaden bland den ofantliga mängden af drifvare var så djup, att man då och då kunde
höra qvistarnes prassel, då elefanterna afbetade bladen. Plötsligt gafs ett tecken,
och skogens lugn afbröts af vakternas rop, trummornas buller och gevärsskottens
smattrande. Man började på den aflägsnaste punkten och dref sålunda elefanterna
närmare mot korralens ingång. Grenarnes knakande och prasslet i buskarne förrådde
slutligen elefanternas närmande. Dessas anförare frambröt ur dschungeln och
störtade vildt fram till ungefär 30 alnars afstånd från korralens ingång. Hela hjorden
följde honom: man väntade att alla skulle rusa in genom öppningen, då de plötsligt
vände sig åt höger och åter ilade till sin gamla plats. Ett vildsvin hade skrämt
dem. Efter solnedgången blef skådeplatsen ytterst fängslande. De låga eldarne,
som solljuset dämpat, glödde åter med sitt dystra, röda sken i mörkret, i hvirflar
uppsteg röken mellan trädens rika löf verk. Åskådarskarorna iakttogo största stillhet.
Intet ljud hördes utom insekternas surrande. .Trummans dän och strax derpå
gevärselden afbröto åter plötsligen tystnaden. Nu kom den ledande elefanten midt för
korralen, hejdade sig ett ögonblick och störtade derpå in i den samma, åtföljd af
hela hjorden. Först stormade de fram ända till dess andra vägg, och då de har
stötte på motstånd, återvände de mot ingången, men funno denna tillsluten.
Förskräckta irrade de omkring i korralen för att söka sig en utgång, men sågo sig
öfver allt omgifna af eld. De försökte genombryta pålverket, men skrämdes till
baka med spjut och facklor: hvart de vände sig, möttes de af skrik och gevärsskott.
Småningom blefvo deras ansträngningar mattare; blott ett och annat djur sprang
ännu omkring, men återvände snart till sina kamrater. Slutligen bildade hela
hjorden en enda grupp med ungarne i midten, och sålunda stodo de orörliga midt i
korralen under trädens dystra skugga. Vid dagens inbrott var allting stilla i
korralen och eldarne släcktes.

»Man införde nu tama elefanter i korralen för att vara behjelpliga vid
fångsten. Tvenne af dessa redos af sina förare samt en tjenare; de voro försedda med
starka halsband, i hvilka snaror af antilopläder hängde i beredskap, och tätt bakom dem
kom anföraren för elefantsnärjarne ljudlöst insmygande; han var en sjuttioårig, liflig,
liten man, hvilken redan hade erhållit tvenne silfverspännen som utmärkelsetecken
för sina bedrifter vid dylik fångst. Han åtföljdes af sin son, som äfven var känd
för sin skicklighet i detta yrke. Vid denna jagt användes tio tama elefanter. Af
de två, hvilka skulle spela hnfvudrollen, var den ene af ovanligt hög ålder: han hade
varit i holländska och engelska regeringarnes ego öfver etthundra år; den andra, en
hona, hvars namn var »Siribeddi», var omkring femtio år gammal och utmärkte sig
genom sin klokhet och läraktighet. Siribeddi var en fullkomlig siren, och en sådan
fångst, som nu förestod, var helt och hållet i hennes smak. Ljudlöst inträdde hon
i korralen och gick, slugt blickande omkring sig, helt likgiltigt framåt, här och der
afbetande några blad eller ett gräsknippe. När hon närmade sig de vilda elefanterna,
kommo dessa emot henne, och anföraren for hjorden strök henne sakta öfver
hufvudet med sin snabel, hvarefter han återvände till sina nedslagna kamrater. Siribeddi
följde honörn med likgiltiga steg och stälde sig tätt bakom honom, så att den gamle
snärjaren skulle få tillfälle att krypa fram under henne och lägga snaran kring
benet på den vilda elefanten. Denne märkte dock genast faran och afsparkade snaran
samt vände sig i fullt raseri mot den gamle mannen; denne hade säkerligen ej
und-sluppit så lätt, om ej Siribeddi hade skyddat honom med sin snabel; nu undslapp
han, endast lätt sårad, och lemnade genast korralen. Hans son, Raughanie, intog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free