Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -
13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 3:e Familjen: Noshörningar (Nasicornia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOSHÖRNINGAR.
537
sluter sig antingen noga intill kroppen, så när som på några icke särdeles starkt
framträdande veck, eller sönderfaller genom flera, djupa veck uti särskilda sköldar, hvilka
endast och allenast genom vecken erhålla någon rörlighet, i det att de kunna
skjutas öfver hvar andra i veckens med tunnare och böjligare hud beklädda fåror. Djupa
skrynklor omgifva ögon och mun och möjliggöra ögonlockens öppnande och
tillslutande äfvensom en oväntad böjlighet hos de hornartade, men lika fullt särdeles
rörliga lapparne. Nätlika refflor korsa hvar andra på huden, gifva denna en ganska
tydlig teckning och åstadkomma regelbundna bucklor, hvarigenom den samma i
synnerhet på sköldarne får en lika egendomlig som vacker prydnad. Hårbeklädnaden
inskränker sig till ett mer eller mindre långt bräm kring öronen och den plattryckta
svansspetsen äfvensom hos en och annan art till några ställen på ryggen med glesa,
tjocka och korta borst. Hornen, som äro bildningar af öfverhuden, bestå af
jemn-löpande, ytterst fina, runda eller kantiga, inuti ihåliga fibrer af hornämne och hvila
med sin breda, afrundade rotyta på den tjocka hud, som bekläder ansigtet. -
Nos-hörningarne förekomma i södra Asien både på fasta landet och på de tre större
Sundaöarna i flera, väl skilda arter. I Afrika deremot lefva sannolikt blott två
arter. I forntiden voro de vida mer utbredda samt förekommo lika väl i södra
Tyskland, i Frankrike och England som i Ryssland och Sibirien.
Pansarnoshörningarne (Ehinoceros), som omfatta två väl kända och flera på
blott hufvudskålens form grundade så väl lefvande som utdöda arter, hafva ett horn
och väl utvecklade hals- och länd veck, som jemte andra veck begränsa det harnesklikt
afdelade hudpansaret och omgifva sköldformiga ytor, en framtand i hvardera halfvan
af öfverkäken, 2 deremot i hvardera halfvan af underkäken äfvensom 4 mellan- och
3 kindtänder på hvar sida ofvan och nedan i munnen, således 34 tänder.
En-h or n ad e noshörningen, vanligen kallad Indiska noshörningen (Rhinoceros
unicornis, fig. 234), uppnår, med inbegrepp af den 60 cm. långa svansen, en längd
af 3,75 m., en höjd Öfver skuldrorna af l,7 o m. och en vigt af omkring 2000 kilogr.
^Den snabelartade fortsättningen af öfverläppen är kort och den till knäleden
nedhängande, i ett djupt analveck vanligen till större delen dolda svansen i spetsen
af-plattad från sidorna, med håret stående åt två håll. Bålens hud är mycket mera
torr och hård än elefantens och ligger på ett tjockt lager lös cellväf, hvarigenom
den lätt kan skjutas fram och till baka. Bakom hufvudet löper det första stora vecket
lodrätt ned på halsen och bildar under denna en tvärgående påse. Genom de båda
från ryggen nedåt löpande vecken afdelas huden i tre breda gördlar, af hvilka den
första ligger öfver halsen och skuldrorna, den andra mellan dessa och landen och den
tredje slutligen på kroppens bakdel. Genom tvärveck delas dessa gördlar, med
undantag af den mellersta, som täcker bålen, i sköldar, af hvilka en finnes i nacken,
en på hvardera skuldran, en på korset och en på hvartdera låret. Färgen är olika,
hos gamla djur enformigt mörkt gråbrun med mer eller mindre stark dragning i rödt
eller blåaktigt. I de djupa vecken är huden blekröd eller brunaktigt köttfärgad.
Dam, gytja och andra föroreningar göra att huden ser mörkare ut än den är. Unga
djur äro mycket ljusare än de gamla. Denna arts utbredningskrets synes inskränka
sig till den indiska halfön.
Den enda närstående art, som grundar sig på kännedomen om det lefvande
djuret, är Varanoshörningen, de europeiska djurhandlarnes Java noshörning
(Wiinoceros sonäaicus), en af familjens minsta medlemmar, som med en höjd öfver
skuldrorna af l,4o m. når en längd af omkring 3 m., med inbegrepp af den 50 cm.
långa svansen. Så vidt vi veta, finnes han blott på Java.<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0557.html
