- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
541

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 3:e Familjen: Noshörningar (Nasicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NOSHÖRNINGAR. 541

de; om den öfriga verlden bekymra de sig knappt. I motsats till elefanten lefva
de-icke i hjordar, utan merendels ensamma eller i små flockar af 4 till 10 i hvarje.
Föga sammanhållning herskar i ett sådant sällskap, hvar och en lefver vanligen för sig
sjelf och gör hvad honom lyster. Lika klumpig som noshörningens kropp synes, lika
tröga tyckas hans själsförmögenheter vara, men hvarken det ena eller andra är fallet.
Vanligen går en noshörning mycket gravitetiskt och något klumpigt, och då han
lägger eller reser sig, sker detta efter allt utseende så o vigt som möjligt; men ehuru
han visserligen icke kan utföra snabba vändningar och böjningar eller hoppa
omkring i bergen med vigheten hos en gemsbock, så ilar han likväl fram på släta
marken med mycken snabbhet, då han väl kommit i rörelse. Då han går-, rör han icke,
såsom de öfriga stora tjockhudade djuren, benen på samma sida, utan frambenet pä
den ena och bakbenet på den andra sidan nästan samtidigt. När han springer,
håller han vanligen hufvudet lågt och rakt framför sig, men i raseri vaggar han det
samma fram och till baka och uppsliter med hornet djupa och långa fåror. Då han
är mycket uppretad, springer han från ena sidan till den andra och sätter den
trubbiga svansen i höjden. Han kan länge hålla i med ett hastigt traf och blifva farlig
äfven för beridna jägare, särdeles i buskrika trakter, der häst och karl icke så lätt
förmå vika undan, men förföljaren nedtrampar alla i vägen stående hinder. - Af
noshörningens sinnen står hörseln främst, dernäst lukten och slutligen känseln; synen
är deremot föga utbildad. Hans läte är en dof grymtning, som vid raseri säges öfvergå
till ett högljudt blåsande eller hvisslande. Han råkar lätt i vrede, och den
likgiltighet han visar allt, som icke är foder, förvandlas ganska snart i motsatsen. Röda
färger lära vara honom förhatliga; åtminstone har man sett honom anfalla
menniskor, som haft skrikande färger i sin drägt, utan att de gjort honom något för när.
Hans raseri öfverskrider alla gränser, när det en gång är väckt, och finnes ingenting
att utösa det på, upprifver han åtminstone 2 till 3 m. långa, halfkretsformiga fåror
i jorden. Lyckligtvis är det ej så svårt att undgå en noshörning, som rusar fram i
sitt raseri. En öfvad jägare låter honom komma 10 till 15 steg nära sig och springer
derpå åt sidan, hvarvid det ursinniga djuret ränner förbi honom, förlorar väderkornet
och på slump rusar vidare for att släcka sin vrede på ett oskyldigt föremål. - Den
föga utvecklade hjernskålen i noshörningens skalle och den obetydliga hjernan, som
förhåller sig till djurets vigt som l : 164, tala visserligen icke för någon högre
begåfning, och fångna noshörningar röja icke heller någon sådan; men en så utpreglad
förståndsslöhet, som många andra medlemmar af klassen, exempelvis alla pungdjur
och de flesta gnagare, visa, eger han likväl icke. - Midt ibland skogens snår föder
noshörningshonan en enda unge, ett litet klumpigt kreatur af en större hunds
storlek, som kommer till verlden med öppna ögon. Dess rödaktiga hud saknar ännu
veck, men antydning till horn finnes redan. För att uppnå medelstorlek behöfver
emellertid noshörningen växa minst 8 år, och först efter 13 år har man på fångna
djur iakttagit att de ej mer växa.

Så väl på den tvåhornade som den trubbnosiga noshörningen funno Ande r so n r
Gordon Cumming och andra iakttagare nästan regelbundet en tjenstvillig fogelr
oxhackaren, som under hela dagen troget följer sin jettestora vän och på visst sätt
gör väktaretjeiist. »Noshörniugsfoglarne (oxhackarne)», säger Cumming, »beledsaga,
alltid nilhästen och de båda noshörningsarterna. De föda sig nemligen af den mängd
ohyra, hvaraf dessa djurs hud vimlar, och uppehålla sig derför alltid i deras
omedelbara närhet eller på deras kropp. Ofta hafva de vaksamma foglarne omintetgjort
mina planer, äfven då jag närmat mig med största möjliga försigtighet. De äro nos-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0561.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free