- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
542

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 3:e Familjen: Noshörningar (Nasicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

542 MÅNGKLÖFVADE,

hörningeus bästa vänner och försumma aldrig att väcka honom ur hans djupaste
sömn. Den gamla tjockbuken fattar också fullkomligt deras varning, springer upp,
ser sig omkring ät alla håll och griper derefter till flykten. Jag har ofta till häst
jagat en noshörning, som lockat mig bort flera mil och mottagit en mängd kulor,
innan han störtade. Äfven under en sådan hetsjagt stannade foglarne hos honom.
De sutto på hans rygg och sidor, och då kulan träffade noshörningens skuldra, flaxade
de ungefär 2 m. högt upp i luften och utstötte ett gält skri, men återtogo derpå sin
plats. De låga grenarne, under hvilka noshörningen sprang, bortsopade stundom
foglarne, som dock alltid återfunne sin plats. Jag har skjutit noshörningar, då de
vid midnattstiden drucko vid källorna, men foglarne, hvilka möjligen trott att den
dödade noshörningen sof, stannade hos honom till morgonen, och då jag närmade
mig, uppbjödo de, innan de flögo bort, hela sin förmåga för att väcka honom.»
Utom menniskan torde noshörningen icke hafva många fiender. Lejon och tigrar
undvika honom, emedan de veta, att deras klor äro tör svaga att sönderrifva hans
pansarhud. Ett slag af lejonets ramar, hvilket i ögonblicket fäller en tjur till
jorden, torde mot noshörningen likväl visa sig för svagt, ty denne är i striden med
sina likar van vid helt andra slag.

Noshörningsjagten är farlig, emedan den väldige jetten måste träffas på det
rätta stället, om han skall duka under för det första skottet. Såras han blott,
upptager han modigt striden med menniskan och kan bli fruktansvärd. De infödda
jägarne uppsöka noshörningen under hans sömn och smyga sig på honom mot vinden
samt kasta sina lansar i hans kropp eller sätta gevärsmynningen så godt som invid
honom för att förläna kulan dess fulla kraft. Abessinerne bruka kastspjut och slunga
mången gång 50 till 60 sådana på en noshörning. »Då jag en gång återvände från
en elefantjagt», berättade Oswell för Anderson, »märkte jag en stor, trubbnosig
noshörning på kort afstånd ifrån mig. Jag red en förträfflig jagthäst, den bästa jag
någonsin egt, men jag hade för vana att aldrig jaga noshörningar till häst, emedan
man mycket lättare kan närma sig dem till fots. Vid detta tillfälle gjorde jag
likväl ett undantag, gaf min häst sporrarue, var snart bredvid det ofantliga djuret
och skickade det en kula i kroppen, men icke med dödlig påföljd. I stället att
gripa till flykten, förblef noshörningen till min förvåning qvarstående, vände sig
hastigt om och kom, sedan han ett par ögonblick nyfiket betraktat mig,
långsamt emot mig. Ännu tänkte jag icke på flykt, men försökte likväl rida undan.
Men hästen, som eljest var så lydig, att det minsta tryck af tygeln var tillräckligt,
vägrade alldeles bestämdt, och då han slutligen lydde, var det för sent och en
sammanstötning ined noshörningen oundviklig. Ett ögonblick derefter såg jag huru
denne sänkte hufvudet, och i det han hastigt kastade det samma uppåt, stötte han
hornet med sådan kraft mellan hästens refben, att det genomborrade hela kroppen
och stötte genom sadeln, så att jag kände dess skarpa spets i mitt ben. Stötens
styrka var sådan, att min häst gjorde en verklig kullerbytta i luften och derpå
långsamt sjönk baklänges. Hvad mig sjelf beträffar, slungades jag våldsamt i marken,
och knappt låg jag här utsträckt, förr än jag såg det rasande djurets horn bredvid
mig. Det måtte emellertid redan af kylt sitt raseri, ty plötsligt aflägsnade det sig i
lätt galopp från platsen. Mitt jagtsällskap hade emellertid närmat sig, och på en ny
häst satte jag efter den flyende noshörningen, som några minuter senare till mitt
stora nöje låg liflös för mina fötter.» Ungefär på samma sätt låta alla berättelser
om möten med noshörningen, och det allmänna omdömet om honom är, att han är
ett modigt, tappert och uthålligt djur, som en gång vredgadt icke slutar striden så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0562.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free