- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
543

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 3:e Familjen: Noshörningar (Nasicornia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NOSHÖRNINGAR.

543

lätt, utan kämpar hårdnackadt och med dödsförakt. - Fångsten är naturligtvis
svårare än jagten. Varanoshörningen fångar man, som Hasskarl meddelat mig,
hufvudsakligen för hans horns skull, hvilket säljes till kineserne för 25 till 30 gulden. För
att fånga honom, gräfvas på hans vägar djupa gropar med en spetsig påle i bottnen,
på hvilken djuret spetsar sig i fallet.

Ur många berättelser framgår, att alla iioshörningsarterna kunna tämjas och
trots sitt retliga lynne bli jemförelsevis lätt tärna, om man behandlar dem mildt och
vänligt. En badaknoshörningsunge uppförde sig, enligt Horsfield, med mycken
fromhet, gjorde intet motstånd, då man fortskaifade honom i en stor kärra, och
visade sig på sin nya vistelseort lika vänlig som förut. I slottsgården vid Sura Kerta
hade man inhägnat en plats åt honom med en ungefär l meter djup graf, och här
stannade han flera år utan en tanke på att öfverskrida denna gräns. Han tycktes
fullkomligt hafva försonat sig med sitt öde och råkade aldrig i vrede, ehuru han. i
början retades på alla sätt af stadens befolkning, som ville roa sig på bekostnad af
främlingen från skogen. Han åt trädgrenar, slingerväxter af alla möjliga slag,
buskverk o. s. v., allt i riklig mängd, men föredrog framför allting annat pisang, och de
besökande sörjde också för att han i rikligt mått erhöll denna sin älsklingsföda.
Han tillät att man berörde honom och besåg honom på alla sidor, ja, de djerfvaste
bland åskådarne satte sig stundom upp på hans rygg. Af vatten hade han stort
behof, och då han ej åt eller stördes af infödingarne, lade han sig vanligen i djupa
gropar, som han gräft åt sig. Då han på jemförelsevis mycket kort tid blifvit
fullväxt, var den smala grafven ej längre tillräcklig att afstänga honom. Icke sällan
gjorde han besök i infödingarnes hus och anstälde ofta rätt stor skada i de till dem
gränsande planteringarna. De, som ej kände djuret, försattes i största förskräckelse,
men de modigare drefvo det till baka till dess plats. Då utflykterna blefvo allt
tätare och plundringarna i trädgårdarne allt större, fördes noshörningen till en by i

. . ^"^

granskapet, men fann här sin död i en liten flod. Äfven i våra zoologiska
trädgårdar visa sig de flesta noshörningar godmodiga och tama, låta sig vidröras, drifvas
fram och till baka och på annat sätt handteras utan att sätta sig till motvärn samt
fatta småningom en afgjord tillgifvenhet för sina väktare. Ett par indiska
noshörningar i Berlins zoologiska trädgård visa sig lydiga och vänliga, en tvåhornad
noshörning deremot ovänlig och egensinnig, så att han med rätta fruktas af sin väktare.
Medan de förra vid vackert väder dagligen rå omkring i inhägnaden framför deras

iJ CD fD ö O

stall och hela timmar ligga i det rymliga vattenbäckenet, kan den senare ej på
några vilkor förmås att lemna det inre rummet och måste badas med tillhjelp af en
spruta. Vid lämplig skötsel uthärda de länge äfven i vårt klimat: man känner
exempel på noshörningar, som lefvat 20, 30, i Indien till och med 45 år i
fångenskap. Man kan väl derför tillerkänna dem en lifslängd af åtminstone 80, kanske
100 år.

All den nytta noshörningen kan göra uppväger på långt när ej den skada han
anställer i sitt fria lif. Det dödade djurets alla delar användas, och icke blott
blodet utan äfven hornen skattas högt för sin hemlighetsfulla kraft. I Österlandet ser
nian i de förnämes hus alla slags bägare och dryckeskärl svarfvade af hornen.
Dessa kärl tillskrifvas den egenskapen, att de uppbrusa, om någon giftig vätska hälles
i dem, och dermed tror man sig hafva ett säkert medel att skydda sig för
förgiftningar. Af huden förfärdiga infödingarne vanligen sköldar, pansar, fat och andra
husgeråd. Köttet ätes, fettet skattas högt, ehuru enropéerne beteckna begge delarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0563.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free