- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
544

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 3:e Familjen: Noshörningar (Nasicornia) - 4:e Familjen: Platthofvade (Lamnunguia)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

såsom dåliga. Här och der användes fettet säkerligen icke utan framgång till salfvor
af mångahanda slag, och äfven benens merg gäller såsom läkemedel.

Fjerde Familjen: Platthofvade (Lamnunguia).

I Afrikas och vestra Asiens vilda, steniga bergstrakter yppar sig mångenstädes
en egendomlig liflighet. Djur af en kanins storlek, som solade sig på en klippa eller
ett stenblock, kila, förskräckta af en menniskas annalkande, hastigt långs branterna
och försvinna i en af de oräkneliga klyftorna, men titta snart nyfiket fram för att
närmare granska den ovanliga företeelsen. Dessa små djur, de minsta och
prydligaste af alla nu lefvande månghofvade, äro klippdassarne, hvilkas enda slägte bildar
denna familj. Klippdassarne (Hyrax) hafva en långsträckt, valsformig bål,
jemförelsevis stort och klumpigt, mot nosen tillspetsadt och i synnerhet på sidorna starkt
afsmalnande hufvud med klufven öfverläpp, liten nässpets, små, men framskjutande
ögon, korta, breda och rundade, i pelsen nästan dolda öron. Halsen är kort och
tjock, svansen knappt märkbar. Benen äro medelhöga och temligen svaga, de fina
fötterna långsträckta, framtill delade i 4, baktill i 3 ända till sista leden med hud
förenade tår, hvilka, med undantag af den bakre inre tån, bära platta hofvar,
liknande naglar, hvaremot den nämnda tån har en kloformig nagel. De nakna
fotsulorna hafva flera genom djupa springor åtskilda, särdeles böjliga och mjuka,
valk-lika putor. En mjuk och tät, af längre hår bestående hårbeklädnad omgifver kropp
och lemmar; dessa hår äro vågiga vid roten och ersätta derigenom frånvaron af
ullhår.

Aschkokon (Hyrax abyssi-nicus, fig. 235) uppnår en längd af 25, högst 30
cm. Till färgen är han ljusare eller mörkare spräckligt blekgrå, med ljusare, blekt
gulaktig undersida. Klippdassarne kunna betraktas såsom för bergiga öken- och
stepptrakter särdeles betecknande djur. I flera olika, ehuru ingalunda så lätt
begränsade arter bebo de alla Syriens, Palestinas och Arabiens, kanske äfven Persiens,
vidare alla Nilländernas, mellersta och södra Afrikas berg och finnas lika talrika i
i de höga bergen till 2000 eller 3000 meters höjd som på de likt öar öfver slätten
uppskjutande klippor och bergskäglor, hvilka åt nordöstra Afrikas stepper förläna en
så egendomlig pregel. Ju vildare och mera splittrade klippväggarna äro, desto
talrikare äro klippdassarne. Man anträffar dem äfven i byarnes närhet nästan
omedelbart bredvid husen, der de knappt gå ur vägen för infödingarne och i deras närvaro
uppföra sig som tänkte de att här ingen förföljelse kunde komina i fråga. Men för
annorlunda klädda eller färgade menniskor draga de sig ögonblickligen undan till
sina klyftor. Ännu större fruktan än menniskan injagar en hund eller annat djur
hos dem. Om de också väl dolt sig i sina springor, höres likväl deras egendomliga,
darrande och gälla skrik, som har största likhet med de små apornas läte.
Abessinerne tro, att klippdassarnes värsta fiende, leoparden, smyger fram långs branterna,
då de om aftonen eller natten låta höra sig, ty om de icke oroas, hör man
eljest aldrig deras skrik efter solnedgången. Äfven foglar kunna förorsaka dem den
största förskräckelse. En tillfälligtvis förbiflygande kråka, till och med en svala är
i stånd att jaga dem till deras säkra gömslen. Så mycket sällsammare är att dessa
svaga och fega stackare lefva i vänskap med djur, som otvifvelaktigt äro vida
farligare och blodtörstigare än den rofgirigaste örn. »Ofta har det förvånat mig»,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free