- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
561

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. HOFDJUR (UNGULATA) -

13:E ORDNINGEN: Mångklöfvade (Multungula) - 6:e Familjen: Flodhästar (Obesa)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FLODHÄSTAR. 5(31

vattnet i sådant uppror, att det gar i höga vågor, ja, djurets rörelser äro så starka, att
det kan upplyfta och krossa ett medelstort fartyg. - »Att någorlunda söka beskrifva
denna fettes stämma», säger Heuglin med rätta, »ligger icke i ordens magt. Den
består i ett bölande, som aflägset påminner om bufleltjurens. Flera med hvar andra
täflande tjurars bölande, som plötsligt skallar genom natten i förening med de
dykande flodhästarnes prassel, blåsande och plnmpsande, gör ett ofantligt storartadt
intryck, som vildmarkens djur till och med tyckas känna, ty schakalen, hyenan och
till och med lejonet tiga och lyssna, då likt jordbäfningens åskor behemots stämma
rullar fram öfver vattenytan och återskallar vidt omkring, ehuru dämpad af den
fjerran urskogen.»

Den såsom en bild af gudomen betraktade lotosblomman, den blyga, älskliga,
hvita näckrosens härliga, kungliga syster, bildar nilhästens hufvudföda. Dessa plantor,
hvilkas gestalt redan är en dikt och hvilkas blommor lika mycket utmärka sig genom
sin färg som för sin doft - ätas af det klumpigaste, råaste och fulaste af alla det
fasta landets däggdjur. En välkommen föda bildar tillfälligtvis derjemte vass och till
och med rör. Äfven på ställen, der floden begränsas af branta stränder, går
nilhästen i land för att beta, och i närheten af bebodda orter föra hans stigar alltid
till fruktfälten, i hvilka han inbryter och ofta på en enda natt förhärjar ett helt
tält. Dervid förtär han alla sädesslag och likaså samtliga grönsaker, som odlas i
landet, enligt Baker äfven vattenmeloner, af hvilka hvar och en i trots af dess
kurbitsstorlek blott utgör en enda tugga. Sällan äter han trädens grenar,, men gräset
betar han på samma sätt soni boskapen, endast med den skilnad, att hans ofantliga
gap afrifver helt andra gräsknippor än ett nötkreatur förmår. På sina betesutflygter
skadar han för öfrigt icke blott genom sina härjningar, utan blir äfven farlig för
menniskors och djurs lif, ty han rusar med blindt raseri på alla gestalter, som röra
sig, och dödar dem, om han når dem. Dervid äro de 4 väldiga hörntänderna
fruktansvärda vapen, med hvilka han krossar allt. Medan han ännu befinner sig i vattnet,
får man ej lita för mycket på hans oskadlighet. Visserligen anfaller han här ej
större båtar, utan undviker dem snarare med en viss försigtighet, men vid vissa
tilltallen förfar han alldeles tvärt om och bringar då lättare farkoster och de i dem
varande menniskorna i största fara. Ännu farligare blir nilhästen, om han har en
unge att försvara. - Om djurets fortplantning i fritt tillstånd vet man blott, att en
unge födes ungefär under regntidens första tredjedel, då tillgången på saftig föda
är som rikast, hvilket för Afrikas olika delar infaller på mycket olika tider, allt efter
som våren inträder.

Lansen och ett slags kastspjut med lina och flöte äro ännu i dag cle enda
vapen, ined hvilka de öfra Killändernas inbyggare jaga nilhästen. I norra Afrika
känner man icke till de sinnrikt uttänkta spjutgillren, som lära fästas vid träden,
så att spjutet lösgöres af nilhästen sjelf, då han begifver sig till betet, och endast
negrerne vid Abiadt gräfva fallgropar åt honom. Ungefår vid midnattstiden
smyger sig jägaren långs stranden till ett af djurens uppgångsställeii och gömmer sig
här i buskarne. Om nilhästen först efter jägarens ankomst lemnar vattnet, låter
denne honom gå i fred och afvaktar hans återkomst. Aldrig angripes en nilhäst,
som går på land, utan endast då han till hälften gått ut i floden. Sedan jägaren
kastat lansen, bestiger han med sina medhjelpare antingen genast eller följande
morgon en i beredskap hållen båt och uppsöker det sårade djuret, dervid vägledd af det
flytande spjutskaftet eller flötet. Så snart han drager detta åt sig, uppdyker genast
nilhästen i största raseri till vattenytan och stormar löst på båten, men mottages

Brelin, Däggdjurens lif. 2:a uppl. 36

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0581.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free