- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
566

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. HAFSDÄGGDJUR (PINNATA) -

14:E ORDNINGEN: Skäldjur (Pinnipedia) - 1:a Familjen: Öronskälar (Arctocephalida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

566 . SKALDJUR.

och drifisen norr ifrån skingrat sig, komma några gamla sjöbjörnshannar i närheten
af öarna, der de uppehålla sig två eller tre dagar, våga sig äfven i land och
undersöka, försigtigt vädrande, de vanliga platserna. Utfaller denna undersökning till
deras belåtenhet, så uppklättra de en eller två dagar derefter på de högre ställena,,
hvarest de lägga sig, men spana och lyssna åt alla håll med upprest hufvud.
Invånarne på S:t Paulsön, som äro förtrogna med djurens seder och vanor, akta sig
sorgfälligt för att under denna tid visa sig, undvika äfven allt onödigt buller, då
vinden blåser från deras byar mot kusten, och släcka till och med all eld för att
icke gifva djuren någon anledning till oro. Efter någon tid försvinna dessa, men
några dagar senare infinna sig sjöbjörnshannarne i ett mindre antal, både gamla ocli
unga. De äldre intaga genast sina vanliga platser på landningsställ ena, hindra de
yngre från att stiga upp på stranden och tvinga dem att söka sin tillflykt antingen
i sjelfva vattnet eller pä andra orter af ön, som icke äro upptagna. Hvarje gammal
hanne gör for öfrigt icke anspråk på större rum än ungefär 25 qvadratmeter, hvilket
är tillräckligt till sof- och hviloplats för honom sjelf och 10, högst 15 honor. Nu
komma dagligen andra hannar, två-, tre-, fyra- och femåriga ungefär i lika stortT
yngre i mindre, men äldre i större antal. De sistkomna bana sig med desto större
svårighet väg till sina afsedda lägerplatser, ju flera passande ställen redan förut
blifvit tagna i anspråk af de förut ankomna, ty hvar och en håller sig qvar på
sitt ställe och viker endast for våldet. Omkring den 15 juni äro alla hannarne
församlade och alla lämpliga platser upptagna. De gamla herrarne afvakta nu
honornas ankomst. Dessa infinna sig först likaledes endast i ett mindre antal, men
under tidens lopp i allt större skaror, till dess i midten af juli alla landningsplatserna
äro fylda eller öfverfylda. Många af honorna tyckas vid sin ankomst önska att sälla
sig till någon viss hanne, ty de uppklättra ofta på de yttre klipporna för att från
dem öfverskåda landningsplatserna, låta äfven höra sitt lockrop och lyssna om svar
erhålles af någon bekant stämma. Är detta icke fallet, byta de plats, göra som
förut och fortfara dermed så länge, till dess en af de i vattnet simmande unga
hannarne, en ungkarl, som infödingarne säga, ofta mot deras vilja jagar dem i land.
Detta tyckes vara ett af dessa ungkarlsskälars åligganden, ty de simma hela dagen
upp och ned långs kusten, gifva akt på de ankommande honorna och tvinga dem
slutligen att gå upp på den klippiga kusten. Så snart de beträdt denna, nalkas den
närmaste hannen, låter höra ett läte som påminner om hönans kacklande och söker
under vänliga nickningar och smekningar småningom tränga sig emellan den nyss
ankomna honan och vattnet, så att hon ej mer kan fly. Så snart detta lyekatsr
ändrar han helt och hållet sitt uppförande, ty i stället för smekningar erfar honan
hans magt: hotfullt brummande uppfordrar han henne att intaga en fri plats i den
stränge hannens harem. På detta sätt förfar hvarje sjöbj örnshanne i ill dess den»
sista platsen på hans lägerområde blifvit upptagen. Men dermed sluta likväl icke
hans ansträngningar, emedan de högre upp än han lägrade hannarne göra intrång"
på hans rättigheter genom att nyttja hvarje lämpligt ögonblick för att f råns tj al a
honom honorna. Detta sker helt enkelt på så sätt att de gripa tag i en hona med
tänderna, lyfta henne öfver de öfriga och släpa henne till sitt harem, liksom katten
släpar bort en råtta. De längre bort liggande hannarne förfara på alldeles samma
sätt, och sålunda fortsattes honornas infångande och stjälande till dess alla platser äro
fylda. Icke sällan råka härvid två hannar i en häftig strid; stundom händer äfven att
båda två samtidigt falla öfver föremålet för sin svartsjuka och, om de icke
sönderslita, likväl farligt såra henne. Sedan hvarje harem blifvit fyldt, vandra hannarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0586.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free